Bildbomb - fantastiska Jessika är fotografen.
Startar dagen med en bildbomb från Ghana. Och vänner, kom ihåg att du kan uppfylla just din dröm.
Det sötaste jag vet
Att se denna video är glädje för mig. Jag blir så varm i hjärtat <3 Visst har moses en fantastisk sångröst ;)?
Det här är glädje för mig
Börjar denna onsdagen med bilder från Ghana. Ler. Känner lugn. Och lycka. <3
Matilda är fotografen till två bilder och Jessika har också fotat en bild. Duktiga!!
Matilda är fotografen till två bilder och Jessika har också fotat en bild. Duktiga!!
Jag ville att smärtan skulle försvinna, men den gjorde inte det.
För 1 ½ år sedan var jag i Ghana. Denna text skrev jag exakt ett år efter att jag blev sjuk i Ghana. Jag vill att ni ska läsa den. För jag har en poäng med den. Hoppas att ni tar er lite tid <3
Idag är det ett år sedan. Exakt ett år sedan jag låg där i Ghana. På de hårda plankorna, i det varma rummet under det vita myggnätet. Exakt ett år sedan jag vaknade upp mitt i natten av mina egna smärtor. Aldrig någonsin hade jag haft så ont. Mina tårar började rinna samtidigt som jag slog mig själv med knytnäven i magen. Ville att smärtan skulle försvinna. Men den gjorde inte det. Jag låg där, med panik och trodde nästan att jag skulle stryka med. Ja, så fruktansvärt ont gjorde det. Efter några timmars tvivel så tvingade jag mig själv upp ur sängen. Jag satte på mig mina flipflops, haffade åt mig en ficklampa och gick ut i den kolsvarta natten. Det var verkligen mörkt. Jag är mörkrädd. Men jag gick där helt ensam i Ghana, med sikte mot toaletten. (Byn jag bodde i har ingen el och toaletten var ett hål i marken). När jag öppnade toalettdörren riktade jag ficklampan mot väggen, där jag såg två ödlor sitta. Jag har fobi för ödlor. Men det fanns inga alternativ. Jag hörde flugorna surra nere i toaletthålet, samtidigt som jag bet mig själv i läppen så hårt att det började blöda. Jag slog lite med ficklampan i väggen för att få bort ödlorna. Sedan sprang jag fram till toaletten och spydde upp allting jag någonsin stoppat i mig..
Hela min kropp skakade, mina tårar rann och jag vinglade mig tillbaka till sängen igen. I den kolsvarta natten. När jag väl låg i sängen började tårarna forsa ännu mer, magen plågades ännu hårdare och oron komma krypades. Jag saknade mamma. Men mamma kunde inte göra någonting, för hon befanns sig på andra sidan jordklotet. Jag kände mig liten och fruktansvärt rädd. Rummet blev varmare och varmare., Det fanns ingen fläkt. Jag kände mig så ensam.
Dagen efter låg jag helt utslagen i sängen. Jag hade fortfarande inte somnat när min volontärkompis Jessika undrade hur jag mådde. "Du ser inte frisk ut, Julia" sa hon och kände på min panna. Jag vände mig ifrån henne och sa att jag inte kunde gå till barnhemmet. Jag kunde knappt stå på benen, de var så svaga och jag fick inte i mig vatten. Jessika blev arg på mig eftersom jag vägrade dricka. Hon pratade med byns hövding, som ville ta mig till lasarettet. Men det vägrade jag också.
Hela den dagen låg jag inne på rummet, under myggnätet, i nästan 30 graders värme och hade hög feber. Smärtan i magen blev bara värre och jag var så fruktansvärt rädd. Där vid tolv tiden på förmiddagen orkade jag inte mer. Jag ringde hem till mamma. Jag viskade fram "Jag är jättesjuk, jag vill nog hem nu". Jag grät. Just när jag lagt på så kom Jessika. Hon la sig bredvid mig och strök mig över pannan och sa "Julia, det kommer att bli bra". Men jag bara grät. Hysteriskt.
Ja. Natten för exakt ett år sedan är bland det värsta jag har upplevt. All rädsla och smärta. Jag skulle väldigt gärna uppleva Ghana igen. Alla dagar utom den. Trots detta var jag bara riktigt sjuk i två dagar, sedan blev jag piggare igen. Jag fick inte tillbaka all ork, men litegrann. Jag kunde leka med barnen och behålla en del mat. Jag kunde skratta och ha kul. Men det hann bara gå en vecka. En vecka. Sedan hände exakt samma sak igen. I-G-E-N. Efter det blev jag aldrig frisk. Jag blev sjuk konstant i tre månader. Feber, minus sju kilo, dropp, barnmat, inflammerad mage, parasiter(?), magkatarr, blåsor i hela munnen, hög puls, blodtryck och sjuk- skrivning. 18 år och sjukskriven, något man kan skryta om på Cv:t?- Nej.
Under min sjukdomsperiod var det bara en sak som cirkulerade i mitt huvud. "Om ett fattigt barn hade fått min sjukdom - hade denne dött". Livet är så förbannat orättvist. Så flickor och pojkar. Snälla. Var glada över det ni har för tillfället. Om ni bär på några extra kilon? inte hann träna det där passet? Förlorade en match? skrev dåligt på provet? inte fick jobbet ni sökte?... Vad gör det egentligen. I det stora hela är de småsaker. Var glada och fokusera på hur oförskämt bra ni har det istället. För egentligen har ni det.
Sverige VS Afrika.
Jag funderar ofta på varför Afrikanska människor är klassade som Glada, medan varannan person i Sverige är deprimerade. Varför tror du att det är så? Själv funderar jag lite såhär:
- Möte klockan 10.00. Gymmet klockan 12.00. Jobba 14-21. Vi i Sveige lever ständigt efter fullspäckade scheman och oerhört många tider att passa. Vi stressar och har alltid massor att göra. Vi stannar sällan upp och känner efter. I Ghana finns ingenting som kallas "tid och klocka". Där lever man i nuet. När jag och Jessika skulle få skjuts till flygplatsen, så sa Seth att han skulle hämta oss 11.00, men klockan 15.00 dök han upp... De bryr sig inte om tiden och stressar nog aldrig. Jag skulle vilja beskriva dem som livsnjutare! :)
- Vi ser döden som någonting fruktansvärt. Det värsta någonsin. Begravning är likamed svarta kläder, gråta floder och gräva ner folk i jorden. I Ghana sörjer man aldrig någons död, utan glädjs åt livet det haft i stället. Deras begravningar är likamed några dagars "firande".
- I Ghana har man inte råd med godis, chips och läsk. Man sitter inte heller inne vid datorn (Facebook, bloggar, instagram och andra sidor där vi jämför oss med andra) halva dygnet. I Ghana umgås de flesta man med familj/vänner dygnet runt. Leker, skrattar, spelar fotboll, dansar och njuter.
- Vi i Sverige lever jäntelagen. (Stela och Tråkiga). De flesta Ghana vågar höras och synas mer. Dansa, sjunga och bjuda på sig själv.
Så.. Om vi slänger bort alla klockor och blir mer mindfullness. Firar begravningar. Slutar äta skitmat och dumpar datorn. Börjar umgås mer med folk. Får sommar året om. Slutar vara så fruktansvärt stela och tråkiga. Skaffar oss mer takt i kroppen och bli mer spontana.. Vad tror ni, blir vi lite mer awesome då?
En video som förändrat mitt liv.
Denhär videon har förändrat mitt liv. "Jag kom inte hit för att rädda Ghana, jag kom hit för att rädda en liten del av deras befolkning, med något så simpelt som närhet" - Oscar Lundholm. Han lyckades sätta ord på alla mina tankar och funderingar. Han lyckades boxa ner "Tvivlet, rädslan och förnuftet" som suttit på mina axlar och viskat att jag inte borde resa. - Första gången jag såg videon glömde jag bort att andas och när den sedan var över började jag gråta. Jag grät samtidigt som ett lyckorus infann sig i kroppen. Det var då jag bestämde mig för att resa. Videon lyckades sätta ord på alla mina tankar kring volontärresor. Jag såg den första gången 2011, när jag just tagit studenten. Jag hade bott på internet med bokstäverna v o l o n t ä r r e s o r i googles sökruta. Samtidigt som jag läste tusentals volontärbloggar och mailade med tidigare volontärer. Hela tiden viskades det i mitt öra "Det är farligt, onödigt och omöjligt att resa iväg".
Att hitta denna video var som att vinna på lotto. Jag hade aldrig varit mer säker på någonting i hela mitt liv. Mitt hjärta viskade "Du måste pröva Julia, du kommer älska Ghana". Så strax därefter bokade jag en egen resa, från samma organisation som Oscar i Videon. Volontärresor.se. Om du har fem minuter över, och funderar på en volontärresa, se gärna filmen. Du kommer känna hur bitarna faller på plats.
(Skriver detta inlägg just nu eftersom mängden volontär(funderings)-kommentarer ökat drastiskt senaste veckan)
Att hitta denna video var som att vinna på lotto. Jag hade aldrig varit mer säker på någonting i hela mitt liv. Mitt hjärta viskade "Du måste pröva Julia, du kommer älska Ghana". Så strax därefter bokade jag en egen resa, från samma organisation som Oscar i Videon. Volontärresor.se. Om du har fem minuter över, och funderar på en volontärresa, se gärna filmen. Du kommer känna hur bitarna faller på plats.
(Skriver detta inlägg just nu eftersom mängden volontär(funderings)-kommentarer ökat drastiskt senaste veckan)
Video från Ghana.
Denna video på mig och barnen gör mig lycklig. Ler varje gång jag ser den. Love. Love. Love.
Såhär bodde jag i Ghana.
Jag hade en önskan av volontärställe: Jag ville bo så fattigt som möjligt, för att verkligen komma in i deras kultur. Till stor del fick jag som önskat. Jag levde i en fattig liten by utanför Agona Swedru. Ett litet ställe där det varken fanns riktig toalett, elektronik eller fläkt. Jag trivdes oerhört bra. Blev dock jobbigt utan allt det där när jag var sjuk (som i sig blev jäkligt lärorikt).
Här ser ni min volontärkompis Jessika komma gåendes från vårat volontär-rum (som ni ser högerplacerat på bilden)... Dock ligger barnhemmet ca 200 meter längre ner.
På baksidan av vårat volontär rum. Stod det folk och arbetade med Kakaoo hela dagarna. Som tillslut blir Choklad. Det var en speciell lukt. Men sjukt häftigt. Inte varje dag det arbetas med choklad utanför ens hus :')
Denna bild är nästan tagen utanför vårt volontär rum. Taket ni ser bakanför palmerna, det är barnhemmet. Det andra ni ser på bilden, är hus för de andra i byn.
Här har ni en bättre bild på vårat volontär-rum utifrån.
Dörren ni ser bakom mig är dörren till vårt rum. & vid detta bord satt vi och åt/ spenderade halva nätterna med kortspel och skönt Ghana folk!!
Haha ja, detta var vårat rum.... inte alls så stökigt;)
Det blåa på bilden var våran dusch. Eller ja, vi fick fylla vatten i hinken - ställa oss där bakom - och skopa vatten över oss. Haha. Iskallt vatten dessutom. Vi duschade oftast på kvällarna (då det var KOLSVART). Så en av oss stod på ena sidan och lyste med ficklampa. Den andra fick dusch. Ja gud som vi har stått där och skrattat, sjungit och bara spårat!!... Till höger på bilden (bakom "staketet") ser ni dörren till toaletten.
Toaletten var ca 10 meter från vårat rum. En toalettsits med ett hål rakt ner i marken. Jessika skrattade alltid när jag skulle in på toaletten, eftersom det satt ödlor på väggarna och jag är LIVRÄDD för ödlor. Så jag stod alltid och smällde i dörren Xantal gånger (för att skrämma ödlorna) innan jag vågade mig in... Detta var tydligen Jessika tvungen att fota ;) <3 Denna bild bjuder jag på, haha..
Dessa djur sprang runt på området - som vi ser katter springa runt i Sverige. De var överallt. Getterna var mer okej än Tupparna. För de var heeeelt galna klockan 04.00 på morgonen. Varje morgon. GAAH:)
Såhär mysigt hade vi det varje kväll. Alla kvällar. Kortspel, skönt folk, kolsvart, ficklampor & mogna SJUKT GODA apelsiner.
Jag kommer att göra ett mer specifikt inlägg om Barnhemmet sedan. Berätta om det, samt visa bilder.
Jag kommer att göra ett mer specifikt inlägg om Barnhemmet sedan. Berätta om det, samt visa bilder.
Såhär blev jag volontär.
1. Jag bestämde mig för att åka. Den sjukaste känslan jag någonsin haft. Många tankar cirkulerade i mitt huvud. "Inte fixar jag att resa till Ghana, jag är för dålig på Engelska, jag kommer inte göra någon skillnad, det går inte, jag fixar inte detta". Men trots allt viskade mitt hjärta att jag var tvungen att prova. Testa Ghana. Så. Steg ett var helt enkelt att bestämma sig.
2. Jag sökte organisationer. Ställde mig själv frågor som: "Vad vill jag arbeta med, hur länge vill jag vara borta, vad vill jag få ut av resan, hur mycket är jag villig att betala och vill jag resa själv". Snabbt svarade mitt förnuft: En liten kortare resa till ett barnhem. Jag bör söka upp någon som också har tänkt åka ungefär samtidigt som jag. Snabbt hittade jag VOLONTÄRRESOR.SE. Där jag även hittade den perfekta resan för mig.
3. Gick in på volontärresor.se grupp på Facebook. Där hade en tjej skrivit att hon skulle iväg till Ghana under tre veckor i September 2011. Jag mailade henne direkt. Vi klickade. Jessika heter hon. Vi bestämde oss för att boka under samma period. Samma flyg och samma barnhem. Jag hade aldrig träffat människan förrut, men det kändes ändå som en trygghet att resa med någon.
4. Jag bokade resan. Jag mailade till Volontärresor.se, med tusentals frågor. De svarade snabbt och klockrent på dem allihopa. De skulle fixa så att jag och Jessika fick samma barnhem och så vidare. Jag måste säga att jag är fruktansvärt nöjd med Volontärresor. Organiserad hemsida, med kunnig personal och seriösa resor. Rekomenderar varmt att resa med dem.
5. Resan var bokad. Jag mailade Volontärresor. De sa att jag nu behövde ett visum (man skickar några papper till danmark och sedan skickar de ett visum tillbaka - oerhört enkelt fixat). Därefter skulle jag ringa min vårdcentral för vaccin. Somsagt, Volontärresor.se stöttade en under förberedelserna.
6. Jag började söka sponsorer. Ringde runt till alla möjliga företag för att försöka hitta sponsorer. Allstå grejer som kunde skänkas till barnen. De enda som ville hjälpa mig var Kapphal med kläder och myrornas med leksaker. Enormt tacksam till er. Ni andra kan skaffa er ett hjärta :)
7. Det började dra ihop sig. Jag var nervös som tusan. Men som tur var hade jag Jessika och vi lugnade varandra. Haha. dessutom skickade organisationen "volontärresor" hem en bunt papper till mig. Med packlista, saker att tänka på, fakta om ghana, att AGA är tillåtet osv. De gjorde mig redo att åka helt enkelt!
8. Väskan skulle fyllas. Lite kläder åt mig själv. Massor av saker åt barnen.
9. Dagen med stort D. Väskan var packad. Biljetterna fanns i min hand. och en orolig mamma vid min sida. Hon skjutsade mig till flygplatsen. Där träffade jag Jessika för första gången. Vi klickade direkt. En mer lättsam, spontan och glad människa har jag nog aldrig träffat. kände direkt hur perfekt resan skulle bli... På flygplatsen träffade vi även tre till Svenskar som skulle iväg samtidigt som oss. ALLA SUPER TREVLIGA. Blev en mycket trevlig flygtur ner till Ghana. Nervösa var vi nog alla fem.
10. Framme i Ghana. Vi hann bara hoppa ur flygplanet, innan vi såg Seth. Han presenterade sig som arbetande för Volontärresor. Så vi hoppade in i hans bil, fick då en första syn på Ghana (trodde helt seriöst att jag var i en dröm). Sedan sovde vi alla på hotell första två nätterna..... Men, det kommer jag att berätta om i ett annat inlägg. Om mitt första dygn i Ghana alltså ;)
I morgon är det Julafton. Jag jobbar 7-13. Sedan ska jag träffa släkten - njuta av Julmaten och bara älska livet. Hoppas du också ska göra det! God Jul kära ni.
6. Jag började söka sponsorer. Ringde runt till alla möjliga företag för att försöka hitta sponsorer. Allstå grejer som kunde skänkas till barnen. De enda som ville hjälpa mig var Kapphal med kläder och myrornas med leksaker. Enormt tacksam till er. Ni andra kan skaffa er ett hjärta :)
7. Det började dra ihop sig. Jag var nervös som tusan. Men som tur var hade jag Jessika och vi lugnade varandra. Haha. dessutom skickade organisationen "volontärresor" hem en bunt papper till mig. Med packlista, saker att tänka på, fakta om ghana, att AGA är tillåtet osv. De gjorde mig redo att åka helt enkelt!
8. Väskan skulle fyllas. Lite kläder åt mig själv. Massor av saker åt barnen.
9. Dagen med stort D. Väskan var packad. Biljetterna fanns i min hand. och en orolig mamma vid min sida. Hon skjutsade mig till flygplatsen. Där träffade jag Jessika för första gången. Vi klickade direkt. En mer lättsam, spontan och glad människa har jag nog aldrig träffat. kände direkt hur perfekt resan skulle bli... På flygplatsen träffade vi även tre till Svenskar som skulle iväg samtidigt som oss. ALLA SUPER TREVLIGA. Blev en mycket trevlig flygtur ner till Ghana. Nervösa var vi nog alla fem.
10. Framme i Ghana. Vi hann bara hoppa ur flygplanet, innan vi såg Seth. Han presenterade sig som arbetande för Volontärresor. Så vi hoppade in i hans bil, fick då en första syn på Ghana (trodde helt seriöst att jag var i en dröm). Sedan sovde vi alla på hotell första två nätterna..... Men, det kommer jag att berätta om i ett annat inlägg. Om mitt första dygn i Ghana alltså ;)
I morgon är det Julafton. Jag jobbar 7-13. Sedan ska jag träffa släkten - njuta av Julmaten och bara älska livet. Hoppas du också ska göra det! God Jul kära ni.
Varför Volontär?
När ni var små blev ni mött av kramar när ni var ledsna, leksaker när ni fyllde år och leenden när ni gjorde någonting bra. Ni hade en vuxen som hjälpte er med läxan och en mormor som skämde bort er med nybakta bullar. Dessutom många människor omgivningen som SÅG er. Som berättade att ni var söta, bra och duktiga.
Barn på barnhem får inte uppmärksamheten de behöver. Där finns ingen som berättar att de är duktiga, hjälper till med en svår läxa eller trötstar om de mår dåligt. Vilket alla människor behöver... Min volontärresa var rätt dyr. Just därför sa många "Men fan Julia, skänk alla pengar i stället för att åka själv. Du hjälper barnen mer genom att ge dem pengar". Men vet ni? En timma på barnhemmet var allting som behövdes. Redan då insåg jag att Volontärer är livsviktiga. För hur mycket pengar man än skänker, så går alltid pengarna åt fel människor - och grejer. Genom att själv åka ner som volontär får man lägga pengarna i rätt händer. Dessutom behövs vårat tänk i Afrika (och andra länder). Vi måste dit och berätta att AGA är fruktansvärt. Att män också bör arbeta och visa barnen hur värdefulla de är.
I morgon publiceras ett inlägg om hur man blir volontär. Jag kommer stegvis berätta hur jag gjorde. Dessutom ska ni få läsa om hur jag bodde - vad jag åt - hur man kan bli fadder - och smarta tips till dig som snart ska åka iväg som volontär. (och om du har överiga funderingar?) NU SNACKAR VI GHANA VECKA!
Nästa vecka blir en Ghana vecka.
På senare tid har jag fått många kommentarer/mail angående mitt Volontärprojekt i Ghana. Jag tycker att det är enormt kul att ni hör av er med frågor. Kommentaren ni ser här uppe fick jag i morse, av Emelie(?). Ett stort tack för dina fantastiska ord, det värmer mitt hjärta:) - Och med tanke på att många nu hör av sig angående min Ghana- resa så har jag tänkt blogga lite extra om detta till veckan. Jag kommer att skriva om: Varför jag åkte som volontär. Stegvis hur jag gick tillväga för att bli volontär, Hur man skaffar ett fadderbarn. Varför volontärer är livsviktiga. Tips till er som snart ska åka iväg. Kommer också visa hur jag bodde och levde. Och extra mycket bilder och minnen från min tid i Ghana.
Självklart svarar jag på andra funderingar ni har också!
Jag kände i hans panna. Han var skollhet.
En dag jag aldrig kommer att glömma. Aldrig.
Jag kollade åt höger, där stod Grace och Moises och hoppade hopprep. Deras skratt var som ljuv musik i mina öron. Jag vred blicken någon meter åt sidan och såg regnet droppa in på golvet. "Ännu ett hål i taket" tänkte jag. Mitt eget leende försvann och jag började inse att taket inte kommer hålla länge till - inte i allt detta regn. Det verkligen forsade ner, hela Ghana var likt en blyertspennas spets. Regnperiod. Helvetes period.
Min blick sökte igenom hela rummet. Där såg jag Ebanezer stå och dansa tillsammans med Cephas. Beibei satt och bläddrade i en bok i sin trasiga, rosa men söta prinsessklänning. Daniel, Isaac och resten av grabbarna sparkade runt en boll inomhus. De skrek, skrattade och sprang för allt de var värda. - fram - och - tillbaka i rummet. Tillslut fastnade min blick på golvet. På Prince. I mitt huvud tystnades allt skratt från barnen och jag hörde bara Prince. Hans skrik, oron och rädslan. Jag gick fram till honom och frågade hur han mådde. Han bara grät. Jag kände på hans panna. Han var skollhet. Jag lyfte upp honom i min famn och satte mig mot väggen, med Prince i knäet.
Jag torkade hans tårar , vaggade honom i mitt knä och sjöng "trollmor" för honom. Han slutade gråta direkt. En klump infann sig snabbt i min mage. "Vem kommer trösta honom när jag åker hem?". Då kommer ingen trösta honom, då blir han genomskinlig likt en skugga. För i Ghana bryr man sig inte om barn som gråter, speciellt inte barn på barnhem. Där måste barnen fort le igen, annars kommer piskan fram. För visste ni det? Barn i Ghana blir slagna. Min volontärkompis Jessika har sett våra barn på barnhemmet bli slagna med en planka.... fy fan. Äckliga jävla värld.
Jag torkade hans tårar , vaggade honom i mitt knä och sjöng "trollmor" för honom. Han slutade gråta direkt. En klump infann sig snabbt i min mage. "Vem kommer trösta honom när jag åker hem?". Då kommer ingen trösta honom, då blir han genomskinlig likt en skugga. För i Ghana bryr man sig inte om barn som gråter, speciellt inte barn på barnhem. Där måste barnen fort le igen, annars kommer piskan fram. För visste ni det? Barn i Ghana blir slagna. Min volontärkompis Jessika har sett våra barn på barnhemmet bli slagna med en planka.... fy fan. Äckliga jävla värld.
Ett stick från fel mygga och de är döda.
Jag har ett Fadderbarn. Cephas heter han och bor i Ghana (mitt volontärhem). Han har det mest charmiga leendet jag någonsin skådad. Ett leende som skulle få den hårdaste politikern att smälta. Cephas är bara tolv år gammal och älskar skolan. Han brukade alltid komma skrikandes "Madame Julia, LOOOK" då ville han visa sin läxa. Han log alltid när jag läste den. Man såg hur ögonen glittrade när jag talade om att det var bra. Jag sa att det var bra, trots att jag inte fattade någonting. Jag menar, kan inte deras Ghana språk? Men att se Cephas ögon glittra sådär och ett leende som når öronen, ja det är värt allt.
Trots Cephas underbara personlighet, har han varit med om någonting fruktansvärt. När han bara var några månader gammal åkte han bil med sina föräldrar. De krockade. Rejält. Föräldrarna dog. Det gjorde inte Cephas. Han såg bara döden i vitögat, men överlevde. Mot alla odds. Därefter tog släktingar hand om Cephas. Men de hade dåligt ställt med ekonomin. Han fick inte gå i skola, han hade inte en sjukförsäkring, aldrig några rena kläder och knappt mat på bordet. Jag vill påstå att han var nära döden varje dag. För det är alla barn utan sjukförsäkring. Ett stick från fel mygga och de är döda.. Fy fan så jävla orättvist. För vet ni? Jag kan se potential i Cephas. Jag ser att han vill någonting med livet. Hur han kämpar och vill bli bättre. Hur han hjälper andra och älskar att lära sig nya saker. Jag ser hur han verkligen vill lyckas. Och allt med ett leende på läpparna - helt utan föräldrar... Varför ska han vara så drabbad? bara för att han föddes på fel sida jordklotet? Snedvridna jävla värld.
Inom kort blev i alla fall Cephas placerad på barnhem. Shalom Orphanage. Där fick han det bättre. Rena kläder, en madrass att sova på. Sjukförsäkring. Mat tre gånger om dagen. Skola. Och mig. Julia Fadderförälder. Jag skänker honom 250 kronor varje månad. Mina bäst spenderade pengar. Det är mina pengar som ger honom möjligheterna till att nå sina drömmar. För jag ser hur han drömmer och hur han vill lyckas. Utan ett sponsrat barnhem och en fadderförälder hade han aldrig fått möjligheterna som han har idag. För utan mat orkar man inte prestera, utan skola lär man sig ingenting och utan sjukförsäkring kan man dö vilken sekund somhelst.
Jag skänker mina 250 kronor till Susannaighana. Det är Susanna som byggt upp barnhemmet jag jobbat på. Ett fantastiskt ställe. Hon har hjälpt oerhört många barn & det har hon gjort tack vare oss som skänker pengar... Det bästa med att skänka pengar till Susanna är att det inte finns NÅGRA mellanhänder. Alla pengar åker direkt till livsviktiga projekt i Ghana. Dessutom har mina egna ögon sett allting.. Det är helt fantastiskt. Susannas nästa projekt är att få fram Ström till barnhemmet. (Nu finns det ingenting alls, inte ens en liten lampa). Om hon ska klara av detta behöver hon oss. Faddrar och bidragsgivare. Tro mig. Varje liten krona gör skillnad. KLICKA HÄR.
Trots Cephas underbara personlighet, har han varit med om någonting fruktansvärt. När han bara var några månader gammal åkte han bil med sina föräldrar. De krockade. Rejält. Föräldrarna dog. Det gjorde inte Cephas. Han såg bara döden i vitögat, men överlevde. Mot alla odds. Därefter tog släktingar hand om Cephas. Men de hade dåligt ställt med ekonomin. Han fick inte gå i skola, han hade inte en sjukförsäkring, aldrig några rena kläder och knappt mat på bordet. Jag vill påstå att han var nära döden varje dag. För det är alla barn utan sjukförsäkring. Ett stick från fel mygga och de är döda.. Fy fan så jävla orättvist. För vet ni? Jag kan se potential i Cephas. Jag ser att han vill någonting med livet. Hur han kämpar och vill bli bättre. Hur han hjälper andra och älskar att lära sig nya saker. Jag ser hur han verkligen vill lyckas. Och allt med ett leende på läpparna - helt utan föräldrar... Varför ska han vara så drabbad? bara för att han föddes på fel sida jordklotet? Snedvridna jävla värld.
Inom kort blev i alla fall Cephas placerad på barnhem. Shalom Orphanage. Där fick han det bättre. Rena kläder, en madrass att sova på. Sjukförsäkring. Mat tre gånger om dagen. Skola. Och mig. Julia Fadderförälder. Jag skänker honom 250 kronor varje månad. Mina bäst spenderade pengar. Det är mina pengar som ger honom möjligheterna till att nå sina drömmar. För jag ser hur han drömmer och hur han vill lyckas. Utan ett sponsrat barnhem och en fadderförälder hade han aldrig fått möjligheterna som han har idag. För utan mat orkar man inte prestera, utan skola lär man sig ingenting och utan sjukförsäkring kan man dö vilken sekund somhelst.
Jag skänker mina 250 kronor till Susannaighana. Det är Susanna som byggt upp barnhemmet jag jobbat på. Ett fantastiskt ställe. Hon har hjälpt oerhört många barn & det har hon gjort tack vare oss som skänker pengar... Det bästa med att skänka pengar till Susanna är att det inte finns NÅGRA mellanhänder. Alla pengar åker direkt till livsviktiga projekt i Ghana. Dessutom har mina egna ögon sett allting.. Det är helt fantastiskt. Susannas nästa projekt är att få fram Ström till barnhemmet. (Nu finns det ingenting alls, inte ens en liten lampa). Om hon ska klara av detta behöver hon oss. Faddrar och bidragsgivare. Tro mig. Varje liten krona gör skillnad. KLICKA HÄR.
Det mina ögon mötte då kommer jag aldrig att glömma. Det var fruktansvärt.
Om en guldring betyder mycket för dig, är det ingenting i jämförelse med denna bild för mig. Det var sista dagen i Ghana och bara en timma kvar innan "the black car" skulle hämta upp mig och Jessika - för att skjutsa ut oss til flygplatsen. Den sista timman i Ghana kommer jag aldrig att glömma. Att känna så mycket, på så kort tid trodde jag var omöjligt.
När ni kollar på denna bild urskiljer ni garanterat mig, en till tjej och massor av barn. För mig är det inte "massor av barn". Jag känner dem allihopa. Jag kan berätta om alla deras personligheter. För alla var så olika. Som killen vänsterplacerad på bilen, i den gröna tröjan. Han var en väldigt blyg liten kille. Pratade sällan och skrattade sällan. Men han fullkomligt älskade att bli fotad. Varje gång kameran åkte fram stod han närmast linsen. Han log inte då heller. Men han älskade det, det syntes i ögonen... Första veckan i Ghana tog han avstånd. Jag såg det, för jag ser sådant. Jag såg hans blyghet och att han egentligen ville vara med. Så jag drog med honom. Tjuvkramade honom och fotade lite extra. Andra veckan på barnhemmet vågade han närma sig. Han hängde ofta på mina axlar när jag satt ner, eller höll mig i handen. Han vågade absolut inte kramas, men jag tjuvade en lite då- och då. Tillslut började han le. Mitt hjärta smälte. Ett leende från den mest blyga pojken i världen. Ja, värdefullt! Jag och denne pöjk fick ett speciellt band. För jag såg honom och hans blyghet. Därefter var han alltid i närheten av mig. Han litade på mig och kände trygghet. Älskade, underbara, fina barn. Om du bara visste hur värdefull du är?
När ni kollar på denna bild urskiljer ni garanterat mig, en till tjej och massor av barn. För mig är det inte "massor av barn". Jag känner dem allihopa. Jag kan berätta om alla deras personligheter. För alla var så olika. Som killen vänsterplacerad på bilen, i den gröna tröjan. Han var en väldigt blyg liten kille. Pratade sällan och skrattade sällan. Men han fullkomligt älskade att bli fotad. Varje gång kameran åkte fram stod han närmast linsen. Han log inte då heller. Men han älskade det, det syntes i ögonen... Första veckan i Ghana tog han avstånd. Jag såg det, för jag ser sådant. Jag såg hans blyghet och att han egentligen ville vara med. Så jag drog med honom. Tjuvkramade honom och fotade lite extra. Andra veckan på barnhemmet vågade han närma sig. Han hängde ofta på mina axlar när jag satt ner, eller höll mig i handen. Han vågade absolut inte kramas, men jag tjuvade en lite då- och då. Tillslut började han le. Mitt hjärta smälte. Ett leende från den mest blyga pojken i världen. Ja, värdefullt! Jag och denne pöjk fick ett speciellt band. För jag såg honom och hans blyghet. Därefter var han alltid i närheten av mig. Han litade på mig och kände trygghet. Älskade, underbara, fina barn. Om du bara visste hur värdefull du är?
I alla fall. Efter att bilden knäppts, hade vi bara en timma kvar på barnhemmet. En timma. Barnen sjöng avskedssånger, dansade och trummade. De skrattade och kramades. Men ändå låg det någonting i luften. Skratten var inte lika varma som tidigare och kramarna blev allt längre. När det började dra ihop sig tog jag Joseph åt sidan. Joseph som ät 82 år och tar hand om alla barnen. Den mest positiva och glada människa jag känner. Vet ni? Andra dagen jag och Jessika vistades på barnhemmet sa han "I dont see you like white people. You are African woman". Jag drog i alla fall Joseph åt sidan och gav honom en kasse med kläder/leksaker/målarblock. Jag sa "give this to the kids when we have traveled". Joseph kollade ner i kassen, jag tycktes urskilja en tår rinnandes från det trötta ögat. Han vände blicken mot mig, log och gav mig en varm kram. "God bless you, madame Julia, my ant". Joseph kallade alltid mig så, för att hans egen faster heter Julia. Mitt i allt hörde jag barnen skrika "the black car is here". Jag och Joseph gick ut till de andra. Det mina ögon mötte då kommer jag aldrig att glömma. Det var fruktansvärt..
Var jag än vred blicken såg jag gråtande, skrikande, förkrossade och ångestladdade barn. Jag fick den största chocken någonsin. Aldrig hade jag trott att barnen skulle gråta. Sådär. Med tveksamma steg gick jag mot barnen. Började krama dem. En efter en. Jag torkade deras tårar och sa att de inte behövde vara ledsna. Mitt i allt kramande, så såg jag min pojke (han i grön tröja) sittandes ensam på en bänk lite längre bort, med ögonen riktade på skorna. Jag gick fram till honom. Böjde mig ner och såg på honom. Han kollade fortfarande på sina skor. "I love you, my friend" sa jag och tjuvade en kram. Han kramades inte tillbaka. Han grät inte. Jag kände mig verkligen som den största svikaren i världen. Som visat den vilsna, föräldralösa pojken, att han kan lite på mig & sedan lämnar jag Ghana, bara sådär. Jessika sa "Jag går till vårat rum nu, där bilen parkerat - kom när du är klar". Jag gick tillbaka till de andra barnen och fortsatte krama dem. De grät fortfarande. En mer än den andra. Tillslut viskade jag fram "i must go now". Sedan gick jag. Jag var helt tom. Kände ingenting. Längre fram så såg jag Jessika lasta bagaget i bilen. Mitt i allt kände jag små fingrar vid mina händer. Alla barn hade gått bakom mig, två tagit mig i handen. Jag log. De följde mig hela vägen till bilen. Jag och Jessika satte oss in the black car. Vinkade. Backade ut och åkte iväg. Jag kände ingenting. Men Jessika viskade fram "åh, så jobbigt det där var" sedan såg jag att hon grät..
Jessika har rätt. Det var jobbigt. Helt klart top tre värsta upplevelserna i mitt liv. Det mina ögon mötte när "the black car" kom. Jag finner inga ord på det.
På en sekund var jag i Ghana igen.
Det var en mörk och kall eftermiddag. Jag småsprang till bilen och kände hur dum jag var, som tagit mina tighta svarta jeans och bara en skinnjacka över den tunna tröjan. Men att frysa har alltid varit min grej. Jag liksom gillar det. När jag äntligen var framme vid bilen grävde jag i fickorna i något som kändes åratal innan jag hittade nycklarna. Klickade "lås upp" på min nytvättade svarta volvo S80. Jag satte mig i förarsätet och placerade all shopping på passagerarsätet. Påsarna tog nästan upp hela ytan. Jag log när jag såg det. Lyckad shopping, tänkte jag. Sedan fastnade jag med blicken i backspegeln. En kritvit flicka med knallröd näsa tog upp bilden. Snygg jag är. Mitt leende försvann och jag startade bilen för att låta värmen spridas. Tryckte sedan ner min IPHONE 4S i mobilhållaren och klickade fram spotify. Skruvade volymen på max, basen likaså. Jag slängde en blick i backspegeln innan jag rullade iväg..
Där satt jag i bilen och sjöng med till Stiftelsen. Högt sjöng jag, samtidigt som mina händer trummade på ratten. Ni vet, sådär som man alltid gör i bilen? Mitt i allt såg jag rödljus lite längre fram, så jag började bromsa in. När jag stod där och växlat om till friläge började "Love my life" att dunka ur högtalarna. En låt vi lyssnade mycket på i Ghana. En klump bildades i magen, samtidigt som ögonen blev allt blötare. Saknaden blev sjuk. Jag slöt ögonen och på en sekund var jag i Ghana igen... Jag gick där på marknaden med Jessika. Alla i vår omgivning var glada, alla med stora leenden. De flesta kom fram och kände på våran hy. Vit hy, konstigt tyckte dem. Därefter skrek alla med ett skratt "obroni" efter oss, det betyder vit människa. Titt som tätt kom det fram killar som friade. Skämtar inte när jag säger att minst femtio killar friade under mina tre veckor i Ghana. Så fruktansvärt Charmiga. Just denna eftermiddag på marknaden så fick vi lite extra mycket uppmärksamhet. Nästan så att någon rullat fram röda mattan för mig och Jessika. Där gick vi som två mega-kändisar som alla ville hälsa på. Ung som gammal, glad som glad. Vi mötte upp Johanna också. Underbara, bästa Johanna. Så gick vi där. Alla tre. På världens finaste marknad. Bland världens bästa folk. I världens finaste Ghana.
Mitt i mitt dagdrömmande hörde jag en bil tuta. Jag vaknade snabbt till, la in ettan och körde iväg. Därefter fick låten gå på repeat resten av hemfärden. Sjöng med som en galning. Jag log. Vilka fantastiska minnen jag får bära med mig. Wow. Ibland blir jag imponerad över mig själv. Att jag faktiskt varit i Ghana. Det är någonting jag är stolt över.
Såhär ser en gata på "stora marknaden" ut i Ghana. Fotot är taget av mig, för cirka ett år sedan. Så, det var på denna gata alla gick runt och spelade den underbara låten. Samma låt som gick repeat i min bil i eftermiddags. Om ni klickar på bilden, kommer ni till den fantastiska låten! Värd att lyssna på <3
Där satt jag i bilen och sjöng med till Stiftelsen. Högt sjöng jag, samtidigt som mina händer trummade på ratten. Ni vet, sådär som man alltid gör i bilen? Mitt i allt såg jag rödljus lite längre fram, så jag började bromsa in. När jag stod där och växlat om till friläge började "Love my life" att dunka ur högtalarna. En låt vi lyssnade mycket på i Ghana. En klump bildades i magen, samtidigt som ögonen blev allt blötare. Saknaden blev sjuk. Jag slöt ögonen och på en sekund var jag i Ghana igen... Jag gick där på marknaden med Jessika. Alla i vår omgivning var glada, alla med stora leenden. De flesta kom fram och kände på våran hy. Vit hy, konstigt tyckte dem. Därefter skrek alla med ett skratt "obroni" efter oss, det betyder vit människa. Titt som tätt kom det fram killar som friade. Skämtar inte när jag säger att minst femtio killar friade under mina tre veckor i Ghana. Så fruktansvärt Charmiga. Just denna eftermiddag på marknaden så fick vi lite extra mycket uppmärksamhet. Nästan så att någon rullat fram röda mattan för mig och Jessika. Där gick vi som två mega-kändisar som alla ville hälsa på. Ung som gammal, glad som glad. Vi mötte upp Johanna också. Underbara, bästa Johanna. Så gick vi där. Alla tre. På världens finaste marknad. Bland världens bästa folk. I världens finaste Ghana.
Mitt i mitt dagdrömmande hörde jag en bil tuta. Jag vaknade snabbt till, la in ettan och körde iväg. Därefter fick låten gå på repeat resten av hemfärden. Sjöng med som en galning. Jag log. Vilka fantastiska minnen jag får bära med mig. Wow. Ibland blir jag imponerad över mig själv. Att jag faktiskt varit i Ghana. Det är någonting jag är stolt över.
För att göra en lång historia kort.
Det här är Bebei. En flicka som bor på barnhem i en fattig liten by i Ghana. Där finns ingen ström, rent vatten eller toalett. Trots det är Bebei en fantastisk liten tjej, som alltid är glad likt Amanda Fondell som just vunnit hela idol. Bebei går i skolan och har en sjukförsäkring. Vilket innebär att hon inte kommer dö av Malaria. För visste ni det? 50 kronor kostar en sjukförsäkring till ett litet barn i Ghana, som hjälper dem med sådant vi kallar självklarheter. Trots detta dör tuusentals barn i bland annat malaria varje år. fruktansvärt. fan. äckligt. usch.
Jag lärde känna Bebei under min volontärresa. Jag fick nämligen äran att jobba på just hennes barnhem- i den fattiga lilla byn i Ghana- för ungefär ett år sedan. I tre veckor fick jag leva i deras glädje, hopp och drömmar. De tre bästa veckorna i mitt liv. Samtidigt som det var oerhört tufft att se hur de lever - och hur vi lever Sjukt. Vilken. Skillnad. Men Ghana är det bästa någonsin. Världens bästa barn och ställe. Inom en snar framtid kommer jag resa tillbaka dit och jag längtar varje dag.
