Mamma bjussar på frukost.
Fick inga våfflor på våffeldagen (typ skandal) så sitter hemma i stackgrönnan nu och äter mammas jätte goda till frukost. Kan man vara mer nöjd än jag är just nu?!
Han fick inte ens mat för dagen.
En snabbis om gårdagen.
Men. Gårkvällen blev faktiskt riktigt jävla bra. Fick umgås med bästa Matilda, med sång, dans och väldigt många sanningar. HAHA skrattade så jag dog. Nu är hon mobbad för livet! Därefter ner mot Allstar där super mycket folk var. Gamla klasskompisar, vänner,nya ansikteN, våra kära vänner som just kommit hem från Thailand osv. Jag bara trivdeeeeees:) Kom i säng efter 05.00 i morse, med min bästa Matilda på bäddsoffan. hehehehe. Idag tog vi en rejäl sovmorgon. Åt sedan mat på Dallas och gick igenom gårkvällen. Skratt i sinne. Att vi är så lika, du och jag, <3.
Nej hörreni. Nu måste jag vidare. Skräckfilmskväll med tidigare nämnda girlzz väntar. PÖSS!
Impuls
Blir visst impulsutgång med brudarna i kväll. Får se var den har att bjuda på, hehe. Dax att börja fixa sig i ordning i alla fall!!(y) TAGG!
Det här är glädje för mig
Matilda är fotografen till två bilder och Jessika har också fotat en bild. Duktiga!!
Jag ville att smärtan skulle försvinna, men den gjorde inte det.
För 1 ½ år sedan var jag i Ghana. Denna text skrev jag exakt ett år efter att jag blev sjuk i Ghana. Jag vill att ni ska läsa den. För jag har en poäng med den. Hoppas att ni tar er lite tid <3
Idag är det ett år sedan. Exakt ett år sedan jag låg där i Ghana. På de hårda plankorna, i det varma rummet under det vita myggnätet. Exakt ett år sedan jag vaknade upp mitt i natten av mina egna smärtor. Aldrig någonsin hade jag haft så ont. Mina tårar började rinna samtidigt som jag slog mig själv med knytnäven i magen. Ville att smärtan skulle försvinna. Men den gjorde inte det. Jag låg där, med panik och trodde nästan att jag skulle stryka med. Ja, så fruktansvärt ont gjorde det. Efter några timmars tvivel så tvingade jag mig själv upp ur sängen. Jag satte på mig mina flipflops, haffade åt mig en ficklampa och gick ut i den kolsvarta natten. Det var verkligen mörkt. Jag är mörkrädd. Men jag gick där helt ensam i Ghana, med sikte mot toaletten. (Byn jag bodde i har ingen el och toaletten var ett hål i marken). När jag öppnade toalettdörren riktade jag ficklampan mot väggen, där jag såg två ödlor sitta. Jag har fobi för ödlor. Men det fanns inga alternativ. Jag hörde flugorna surra nere i toaletthålet, samtidigt som jag bet mig själv i läppen så hårt att det började blöda. Jag slog lite med ficklampan i väggen för att få bort ödlorna. Sedan sprang jag fram till toaletten och spydde upp allting jag någonsin stoppat i mig..
Hela min kropp skakade, mina tårar rann och jag vinglade mig tillbaka till sängen igen. I den kolsvarta natten. När jag väl låg i sängen började tårarna forsa ännu mer, magen plågades ännu hårdare och oron komma krypades. Jag saknade mamma. Men mamma kunde inte göra någonting, för hon befanns sig på andra sidan jordklotet. Jag kände mig liten och fruktansvärt rädd. Rummet blev varmare och varmare., Det fanns ingen fläkt. Jag kände mig så ensam.
Dagen efter låg jag helt utslagen i sängen. Jag hade fortfarande inte somnat när min volontärkompis Jessika undrade hur jag mådde. "Du ser inte frisk ut, Julia" sa hon och kände på min panna. Jag vände mig ifrån henne och sa att jag inte kunde gå till barnhemmet. Jag kunde knappt stå på benen, de var så svaga och jag fick inte i mig vatten. Jessika blev arg på mig eftersom jag vägrade dricka. Hon pratade med byns hövding, som ville ta mig till lasarettet. Men det vägrade jag också.
Hela den dagen låg jag inne på rummet, under myggnätet, i nästan 30 graders värme och hade hög feber. Smärtan i magen blev bara värre och jag var så fruktansvärt rädd. Där vid tolv tiden på förmiddagen orkade jag inte mer. Jag ringde hem till mamma. Jag viskade fram "Jag är jättesjuk, jag vill nog hem nu". Jag grät. Just när jag lagt på så kom Jessika. Hon la sig bredvid mig och strök mig över pannan och sa "Julia, det kommer att bli bra". Men jag bara grät. Hysteriskt.
Under min sjukdomsperiod var det bara en sak som cirkulerade i mitt huvud. "Om ett fattigt barn hade fått min sjukdom - hade denne dött". Livet är så förbannat orättvist. Så flickor och pojkar. Snälla. Var glada över det ni har för tillfället. Om ni bär på några extra kilon? inte hann träna det där passet? Förlorade en match? skrev dåligt på provet? inte fick jobbet ni sökte?... Vad gör det egentligen. I det stora hela är de småsaker. Var glada och fokusera på hur oförskämt bra ni har det istället. För egentligen har ni det.
Jag gjorde en tatuering för ett halvår sedan.
För de finaste barnen i Ghana. För att ingenting är omöjligt. För att aldrig glömma bort att följa sitt eget hjärta. För att aldrig tveka på sig själv. För att livet är underbart. Ett litet hjärta som står för massor av viktiga saker. Älskar att titta på det, blir så jäkla positiv!
The one and onlyy Kurran.
Min katt är en speciell varelse. Många gånger äter han mer middag än jag. Som den kvällen han åt en hel kyckling plus ett baconpaket. Hehe. Dessutom försöker han efterlikna en hund. För han kan både sitt, ligg, vacker tass och hopp. Kansk blev han lite störd i huvudet när jag tvingade honom att gå i koppel när jag själv var 10 å? Och... Juste.. När jag var tio år så ville jag bli veterinär. Så min stackars katt fick agera sjukt djur. En gång "hade han brytit benen" så jag gipsade ihop dem med hjälp av papper och tejp. Stackarrn kunde inte ens gå, han bara jamade för livet typ. Hahaha... stackars djur!!
Nej. Nu lunch och fix inför kvällsjobb (13-21). PUSS!
Klockren fest som slutade efter sex på morgonen, yolo.
