När jag skriver om Ghana här i bloggen fokuserar jag ständigt på det positiva med resan. Jag brukar blunda för det negativa. I Afrika lever dem ett helt annat liv än vi, här försöker jag förklarar känslan då man blir sjuk i ett fattigt land - och en ännu fattigare by. 

--------------------------------------------------------------------

Jag minns det där dygnet som igår. Jag minns hur jag låg där i Ghana på de hårda plankorna, i det varma rummet under det vita myggnätet. Jag minns hur mina egna smärtor väckte mig i den mörka natten. Aldrig någonsin hade jag haft så ont. Mina tårar började rinna samtidigt som jag slog mig själv med knytnäven i magen. Ville att smärtan skulle försvinna, men den gjorde inte det. Jag låg där, med panik och trodde nästan att jag skulle stryka med. Ja, så fruktansvärt ont gjorde det. Efter en stunds tvivel så tvingade jag mig själv upp ur sängen. Jag satte på mig mina svarta flipflop, haffade åt mig en halvkass ficklampa och gick ut i den kolsvarta natten. Ficklampan fick agera vägvisare. Det var verkligen mörkt ut och där gick jag helt ensam, med sikte mot toaletten. (Byn jag bodde i har ingen el och toaletten var ett hål i marken). När jag öppnade dörren riktade jag ficklampan mot väggen, dår jag såg två ödlor sitta. Jag har fobi för ödlor och fick en panik attack. Jag började gråta samtidigt som det kröp i hela kroppen. Jag ville verkligen inte in, men det fanns inga andra alternativ. Jag hörde flugorna surra nere i toaletthålet, samtidigt som jag bet mig själv i läppen. Jag slog lite med vägvisaren i väggen, för att skrämma bort ödlorna. Sedan sprang jag fram till toaletten och spydde upp allting jag någonsin stoppat i mig.

Hela min kropp skakade, mina tårar rann och jag vinglade mig tillbaka till sängen igen. När jag väl låg där började jag frossa trots den tropiska värmen, magen plågades ännu hårdare och oron kom krypandes. Jag saknade mamma. Men mamma kunde inte göra någonting, för hon befann sig på andra sidan jordklotet. Jag kände mig så liten, så liten och rädd. Rummet svajade, jag började helt plötsligt att svettas. Det fanns ingen el i byn där jag bodde, så en fläkt fanns inte heller. Jag kände mig ensam.

Dagen efter låg jag utslagen i sängen. Jag hade fortfarande inte somnat när min volontärkompis Jessika undrade hur jag mådde. "Du ser inte frisk ut Julia" sa hon och kände i min panna. Jag vände mig ifrån henne och sa att jag inte kunde gå till barnhemmet. Ska sanningen fram kunde jag knappt stå på benen, dem var så svaga och jag fick inte i mig vatten. Jessika blev arg eftersom jag vägrade dricka. Hon pratade med byns hövding, som ville ta mig till lasarettet. Men det vägrade jag också.

Hela dagen låg jag inne på rummet, under myggnätet i nästan 30 graders värme och hade hög feber. Smärtan i magen blev bara värre och jag var rädd. Där vid tolv på förmiddagen orkade jag inte mer. Jag ringde hem till mamma. Jag viskade fram "Mamma jag är ganska sjuk, du måste hjälpa mig". Jag grät och hörde en oro i mammas annars så lugnande röst. Hon sa att jag var tvungen att dricka vatten & hon sa att hon älskar mig. När jag lagt på så kom Jessika in i rummet. Hon la sig bredvid mig och strök mig över pannan "Julia, det kommer att bli bra" sa hon med en lugnande röst. Men jag bara grät.

Ja, det dygnet är bland det värsta jag upplevt. All rädsla och smärta. Jag vill gärna uppleva Ghana igen, allting utom det. Man kände sig liten och svag i ett stort land. Tyvärr höll sjukdommen i sig under tre månaders tid när jag kom hem till Sverige igen. Feber, minus sju kilo, dropp, barnmat, inflamerad mage, sjukhusvistelser, parasiter, magkatarr, blåsor i hela munnen, hög puls, högt blodtryck och en sjukskrivning. 18 år och sjukskriven, något man kan skryta med i CV:t? - Nej..

 

Under min sjukdomsperiod var det bara en sak som cirkulerade i mitt huvud. "Om ett fattigt barn hade fått min sjukdom - hadde denne dött". Livet är så förbannat orättvist. Här i Sverige är sjukvård gratis och att dö av uttorkning är i princip omöjligt. Men i Ghana dör barn varje dag av så simpla grejer. Jag vet att det är lätt att glömma bort, men vi har det så oförskämt bra här i Sverige. Vilket vi bör uppskatta. FÖR JA. Livet är orättvist. Jag menar inte orättvist som i att dina vänner är smalare än dig, eller att dem har mer pengar än dig. Jag menar orättvisa som att folk i fattiga länder dör av svält och uttorkning. Eller att barn med någon form av utvecklingstörning dödas, eftersom "dem har en ond ande i sig". Åh, jag blir så otroligt ledsen när jag skriver om detta:(.... Vad ska vi hitta på för att göra världen till en bättre plats?

När min pojke var fyra år var vi på Mallorca. 
En morgon skulle jag springa utefter stranden. 
Anders ville följa med.
Efter 25 meter blev han trött.
Han stannade, men jag sprang vidare. 
När jag vände, såg jag honom som en liten prick 
som satt och väntade på mig.
När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting. 
När jag kom helt nära, såg jag vad
Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor i havet.
Under natten hade havet spolat upp mängder av snäckor
Han räddade dem tillbaka till livet.
Jag tyckte det var fint gjort, och sa det också.
Men…
Det var hundra snäckor på en meter och stranden var en mil.
Så jag ville få honom att inse det meningslösa. 
Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll
att kasta tillbaka en snäcka eller två.
Först tittade han bara på mig.
Han hade en snäcka i handen.
Sakta sträckte han upp den mot mig och sa:
För den här, för den här spelar det roll