För 1 ½ år sedan var jag i Ghana. Denna text skrev jag exakt ett år efter att jag blev sjuk i Ghana. Jag vill att ni ska läsa den. För jag har en poäng med den. Hoppas att ni tar er lite tid <3

Idag är det ett år sedan. Exakt ett år sedan jag låg där i Ghana. På de hårda plankorna, i det varma rummet under det vita myggnätet. Exakt ett år sedan jag vaknade upp mitt i natten av mina egna smärtor. Aldrig någonsin hade jag haft så ont. Mina tårar började rinna samtidigt som jag slog mig själv med knytnäven i magen. Ville att smärtan skulle försvinna. Men den gjorde inte det. Jag låg där, med panik och trodde nästan att jag skulle stryka med. Ja, så fruktansvärt ont gjorde det. Efter några timmars tvivel så tvingade jag mig själv upp ur sängen. Jag satte på mig mina flipflops, haffade åt mig en ficklampa och gick ut i den kolsvarta natten. Det var verkligen mörkt. Jag är mörkrädd. Men jag gick där helt ensam i Ghana, med sikte mot toaletten. (Byn jag bodde i har ingen el och toaletten var ett hål i marken). När jag öppnade toalettdörren riktade jag ficklampan mot väggen, där jag såg två ödlor sitta. Jag har fobi för ödlor. Men det fanns inga alternativ. Jag hörde flugorna surra nere i toaletthålet, samtidigt som jag bet mig själv i läppen så hårt att det började blöda. Jag slog lite med ficklampan i väggen för att få bort ödlorna. Sedan sprang jag fram till toaletten och spydde upp allting jag någonsin stoppat i mig..

Hela min kropp skakade, mina tårar rann och jag vinglade mig tillbaka till sängen igen. I den kolsvarta natten. När jag väl låg i sängen började tårarna forsa ännu mer, magen plågades ännu hårdare och oron komma krypades. Jag saknade mamma. Men mamma kunde inte göra någonting, för hon befanns sig på andra sidan jordklotet. Jag kände mig liten och fruktansvärt rädd. Rummet blev varmare och varmare., Det fanns ingen fläkt. Jag kände mig så ensam.

Dagen efter låg jag helt utslagen i sängen. Jag hade fortfarande inte somnat när min volontärkompis Jessika undrade hur jag mådde. "Du ser inte frisk ut, Julia" sa hon och kände på min panna. Jag vände mig ifrån henne och sa att jag inte kunde gå till barnhemmet. Jag kunde knappt stå på benen, de var så svaga och jag fick inte i mig vatten. Jessika blev arg på mig eftersom jag vägrade dricka. Hon pratade med byns hövding, som ville ta mig till lasarettet. Men det vägrade jag också. 

Hela den dagen låg jag inne på rummet, under myggnätet, i nästan 30 graders värme och hade hög feber. Smärtan i magen blev bara värre och jag var så fruktansvärt rädd. Där vid tolv tiden på förmiddagen orkade jag inte mer. Jag ringde hem till mamma. Jag viskade fram "Jag är jättesjuk, jag vill nog hem nu". Jag grät. Just när jag lagt på så kom Jessika. Hon la sig bredvid mig och strök mig över pannan och sa "Julia, det kommer att bli bra". Men jag bara grät. Hysteriskt.

Ja. Natten för exakt ett år sedan är bland det värsta jag har upplevt. All rädsla och smärta. Jag skulle väldigt gärna uppleva Ghana igen. Alla dagar utom den. Trots detta var jag bara riktigt sjuk i två dagar, sedan blev jag piggare igen. Jag fick inte tillbaka all ork, men litegrann. Jag kunde leka med barnen och behålla en del mat. Jag kunde skratta och ha kul. Men det hann bara gå en vecka. En vecka. Sedan hände exakt samma sak igen. I-G-E-N. Efter det blev jag aldrig frisk. Jag blev sjuk konstant i tre månader. Feber, minus sju kilo, dropp, barnmat, inflammerad mage, parasiter(?), magkatarr, blåsor i hela munnen, hög puls, blodtryck och sjuk- skrivning. 18 år och sjukskriven, något man kan skryta om på Cv:t?- Nej.

Under min sjukdomsperiod var det bara en sak som cirkulerade i mitt huvud. "Om ett fattigt barn hade fått min sjukdom - hade denne dött". Livet är så förbannat orättvist. Så flickor och pojkar. Snälla. Var glada över det ni har för tillfället. Om ni bär på några extra kilon? inte hann träna det där passet? Förlorade en match? skrev dåligt på provet? inte fick jobbet ni sökte?... Vad gör det egentligen. I det stora hela är de småsaker. Var glada och fokusera på hur oförskämt bra ni har det istället. För egentligen har ni det.