Om en guldring betyder mycket för dig, är det ingenting i jämförelse med denna bild för mig. Det var sista dagen i Ghana och bara en timma kvar innan "the black car" skulle hämta upp mig och Jessika - för att skjutsa ut oss til flygplatsen. Den sista timman i Ghana kommer jag aldrig att glömma. Att känna så mycket, på så kort tid trodde jag var omöjligt.

När ni kollar på denna bild urskiljer ni garanterat mig, en till tjej och massor av barn. För mig är det inte "massor av barn". Jag känner dem allihopa. Jag kan berätta om alla deras personligheter. För alla var så olika. Som killen vänsterplacerad på bilen, i den gröna tröjan. Han var en väldigt blyg liten kille. Pratade sällan och skrattade sällan. Men han fullkomligt älskade att bli fotad. Varje gång kameran åkte fram stod han närmast linsen. Han log inte då heller. Men han älskade det, det syntes i ögonen... Första veckan i Ghana tog han avstånd. Jag såg det, för jag ser sådant. Jag såg hans blyghet och att han egentligen ville vara med. Så jag drog med honom. Tjuvkramade honom och fotade lite extra. Andra veckan på barnhemmet vågade han närma sig. Han hängde ofta på mina axlar när jag satt ner, eller höll mig i handen. Han vågade absolut inte kramas, men jag tjuvade en lite då- och då. Tillslut började han le. Mitt hjärta smälte. Ett leende från den mest blyga pojken i världen. Ja, värdefullt! Jag och denne pöjk fick ett speciellt band. För jag såg honom och hans blyghet. Därefter var han alltid i närheten av mig. Han litade på mig och kände trygghet. Älskade, underbara, fina barn. Om du bara visste hur värdefull du är?

I alla fall. Efter att bilden knäppts, hade vi bara en timma kvar på barnhemmet. En timma. Barnen sjöng avskedssånger, dansade och trummade. De skrattade och kramades. Men ändå låg det någonting i luften. Skratten var inte lika varma som tidigare och kramarna blev allt längre. När det började dra ihop sig tog jag Joseph åt sidan. Joseph som ät 82 år och tar hand om alla barnen. Den mest positiva och glada människa jag känner. Vet ni? Andra dagen jag och Jessika vistades på barnhemmet sa han "I dont see you like white people. You are African woman". Jag drog i alla fall Joseph åt sidan och gav honom en kasse med kläder/leksaker/målarblock. Jag sa "give this to the kids when we have traveled". Joseph kollade ner i kassen, jag tycktes urskilja en tår rinnandes från det trötta ögat. Han vände blicken mot mig, log och gav mig en varm kram. "God bless you, madame Julia, my ant". Joseph kallade alltid mig så, för att hans egen faster heter Julia. Mitt i allt hörde jag barnen skrika "the black car is here". Jag och Joseph gick ut till de andra. Det mina ögon mötte då kommer jag aldrig att glömma. Det var fruktansvärt..

Var jag än vred blicken såg jag gråtande, skrikande, förkrossade och ångestladdade barn. Jag fick den största chocken någonsin. Aldrig hade jag trott att barnen skulle gråta. Sådär. Med tveksamma steg gick jag mot barnen. Började krama dem. En efter en. Jag torkade deras tårar och sa att de inte behövde vara ledsna. Mitt i allt kramande, så såg jag min pojke (han i grön tröja) sittandes ensam på en bänk lite längre bort, med ögonen riktade på skorna. Jag gick fram till honom. Böjde mig ner och såg på honom. Han kollade fortfarande på sina skor. "I love you, my friend" sa jag och tjuvade en kram. Han kramades inte tillbaka. Han grät inte. Jag kände mig verkligen som den största svikaren i världen. Som visat den vilsna, föräldralösa pojken, att han kan lite på mig & sedan lämnar jag Ghana, bara sådär. Jessika sa "Jag går till vårat rum nu, där bilen parkerat - kom när du är klar". Jag gick tillbaka till de andra barnen och fortsatte krama dem. De grät fortfarande. En mer än den andra. Tillslut viskade jag fram "i must go now". Sedan gick jag. Jag var helt tom. Kände ingenting. Längre fram så såg jag Jessika lasta bagaget i bilen. Mitt i allt kände jag små fingrar vid mina händer. Alla barn hade gått bakom mig, två tagit mig i handen. Jag log. De följde mig hela vägen till bilen. Jag och Jessika satte oss in the black car. Vinkade. Backade ut och åkte iväg. Jag kände ingenting. Men Jessika viskade fram "åh, så jobbigt det där var" sedan såg jag att hon grät..

Jessika har rätt. Det var jobbigt. Helt klart top tre värsta upplevelserna i mitt liv. Det mina ögon mötte när "the black car" kom. Jag finner inga ord på det.