Jag kände i hans panna. Han var skollhet.

En dag jag aldrig kommer att glömma. Aldrig. 

Jag kollade åt höger, där stod Grace och Moises och hoppade hopprep. Deras skratt var som ljuv musik i mina öron. Jag vred blicken någon meter åt sidan och såg regnet droppa in på golvet. "Ännu ett hål i taket" tänkte jag. Mitt eget leende försvann och jag började inse att taket inte kommer hålla länge till - inte i allt detta regn. Det verkligen forsade ner, hela Ghana var likt en blyertspennas spets. Regnperiod. Helvetes period.
 
Min blick sökte igenom hela rummet. Där såg jag Ebanezer stå och dansa tillsammans med Cephas. Beibei satt och bläddrade i en bok i sin trasiga, rosa men söta prinsessklänning. Daniel, Isaac och resten av grabbarna sparkade runt en boll inomhus. De skrek, skrattade och sprang för allt de var värda. - fram - och - tillbaka i rummet. Tillslut fastnade min blick på golvet. På Prince. I mitt huvud tystnades allt skratt från barnen och jag hörde bara Prince. Hans skrik, oron och rädslan. Jag gick fram till honom och frågade hur han mådde. Han bara grät. Jag kände på hans panna. Han var skollhet. Jag lyfte upp honom i min famn och satte mig mot väggen, med Prince i knäet.

Jag torkade hans tårar , vaggade honom i mitt knä och sjöng "trollmor" för honom. Han slutade gråta direkt. En klump infann sig snabbt i min mage. "Vem kommer trösta honom när jag åker hem?". Då kommer ingen trösta honom, då blir han genomskinlig likt en skugga. För i Ghana bryr man sig inte om barn som gråter, speciellt inte barn på barnhem. Där måste barnen fort le igen, annars kommer piskan fram. För visste ni det?  Barn i Ghana blir slagna. Min volontärkompis Jessika har sett våra barn på barnhemmet bli slagna med en planka.... fy fan. Äckliga jävla värld. 
 
 
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback