4e september förblir ett speciellt datum för mig. Idag är det nämligen exakt tre år sedan jag satte min fot i Ghana för första gången. Tre år sedan jag träffade barnen på Shalom Orphanage för första gången och exakt tre år sedan jag uppfyllde en av mina största drömmar - att vara volontär! 

Det känns kul att jag fortfarande har kontakt med Susanna Benckert (ansiktet bakom Shalom Orphanage). Och ännu roligare känns det att hon köpt sin andra mark i Ghana nu och ska bygga upp ytterligare ett barnhem... Roligast känns ändå att jag ska jobba ideellt och helhjärtat med det nya barnhemmet.... Allt för dem (för tillfället) 27 hemlösa barnen <3

I april åker jag ner till Ghana igen. För att se hur bygget av det nya barnhemmet går, samt träffar dem 27 barnen som ska bo där.... Och självklart... ska jag även passa på att umgås med alla underbara barn på Shalom Orphanage!

När jag skriver om Ghana här i bloggen fokuserar jag ständigt på det positiva med resan. Jag brukar blunda för det negativa. I Afrika lever dem ett helt annat liv än vi, här försöker jag förklarar känslan då man blir sjuk i ett fattigt land - och en ännu fattigare by. 

--------------------------------------------------------------------

Jag minns det där dygnet som igår. Jag minns hur jag låg där i Ghana på de hårda plankorna, i det varma rummet under det vita myggnätet. Jag minns hur mina egna smärtor väckte mig i den mörka natten. Aldrig någonsin hade jag haft så ont. Mina tårar började rinna samtidigt som jag slog mig själv med knytnäven i magen. Ville att smärtan skulle försvinna, men den gjorde inte det. Jag låg där, med panik och trodde nästan att jag skulle stryka med. Ja, så fruktansvärt ont gjorde det. Efter en stunds tvivel så tvingade jag mig själv upp ur sängen. Jag satte på mig mina svarta flipflop, haffade åt mig en halvkass ficklampa och gick ut i den kolsvarta natten. Ficklampan fick agera vägvisare. Det var verkligen mörkt ut och där gick jag helt ensam, med sikte mot toaletten. (Byn jag bodde i har ingen el och toaletten var ett hål i marken). När jag öppnade dörren riktade jag ficklampan mot väggen, dår jag såg två ödlor sitta. Jag har fobi för ödlor och fick en panik attack. Jag började gråta samtidigt som det kröp i hela kroppen. Jag ville verkligen inte in, men det fanns inga andra alternativ. Jag hörde flugorna surra nere i toaletthålet, samtidigt som jag bet mig själv i läppen. Jag slog lite med vägvisaren i väggen, för att skrämma bort ödlorna. Sedan sprang jag fram till toaletten och spydde upp allting jag någonsin stoppat i mig.

Hela min kropp skakade, mina tårar rann och jag vinglade mig tillbaka till sängen igen. När jag väl låg där började jag frossa trots den tropiska värmen, magen plågades ännu hårdare och oron kom krypandes. Jag saknade mamma. Men mamma kunde inte göra någonting, för hon befann sig på andra sidan jordklotet. Jag kände mig så liten, så liten och rädd. Rummet svajade, jag började helt plötsligt att svettas. Det fanns ingen el i byn där jag bodde, så en fläkt fanns inte heller. Jag kände mig ensam.

Dagen efter låg jag utslagen i sängen. Jag hade fortfarande inte somnat när min volontärkompis Jessika undrade hur jag mådde. "Du ser inte frisk ut Julia" sa hon och kände i min panna. Jag vände mig ifrån henne och sa att jag inte kunde gå till barnhemmet. Ska sanningen fram kunde jag knappt stå på benen, dem var så svaga och jag fick inte i mig vatten. Jessika blev arg eftersom jag vägrade dricka. Hon pratade med byns hövding, som ville ta mig till lasarettet. Men det vägrade jag också.

Hela dagen låg jag inne på rummet, under myggnätet i nästan 30 graders värme och hade hög feber. Smärtan i magen blev bara värre och jag var rädd. Där vid tolv på förmiddagen orkade jag inte mer. Jag ringde hem till mamma. Jag viskade fram "Mamma jag är ganska sjuk, du måste hjälpa mig". Jag grät och hörde en oro i mammas annars så lugnande röst. Hon sa att jag var tvungen att dricka vatten & hon sa att hon älskar mig. När jag lagt på så kom Jessika in i rummet. Hon la sig bredvid mig och strök mig över pannan "Julia, det kommer att bli bra" sa hon med en lugnande röst. Men jag bara grät.

Ja, det dygnet är bland det värsta jag upplevt. All rädsla och smärta. Jag vill gärna uppleva Ghana igen, allting utom det. Man kände sig liten och svag i ett stort land. Tyvärr höll sjukdommen i sig under tre månaders tid när jag kom hem till Sverige igen. Feber, minus sju kilo, dropp, barnmat, inflamerad mage, sjukhusvistelser, parasiter, magkatarr, blåsor i hela munnen, hög puls, högt blodtryck och en sjukskrivning. 18 år och sjukskriven, något man kan skryta med i CV:t? - Nej..

Då jag är färdigutbildad sjuksköterska så ska jag jobba på sjukhus i Afrika i perioder. Kanske en månad varje år? Eller kanske till och med arbeta med Unicef? Det hade varit helt otroligt. En dröm. Att kunna bidra med någonting åt folk som verkligen behöver det. Självklart skulle det vara psykist mord att jobba med sjuka barn i Afrika, men samtidigt alldeles fantastiskt när man ser barnen ta tillbaka livsglädjen igen. Åh, detta måste jag spinna vidare på! 

Tänk att jobba som skolsköterska 11 månader varje år

Och sedan på ett sjukhus för barn i Afrika en månad. 

Vilket drömliv! 
Har bara fyra års utbildning framför mig. Och några arbetsår för att få lite erfarenhet och kött på benen!

 

När jag säger BARN I GHANA tänker du troligtvis på glada och spralliga barn, med en enorm taktkänsla. Så var det också, till stor del. Barnen drog oftast i mina armar, ville att jag skulle titta när dem hoppade hopprep eller dansade. Alla ville ha uppmärksamhet och gjorde allt för att få den. Men killen ni ser på bilden var motsatsen för hur "barn i Ghana ska vara". Han var nämligen oerhört blyg och tystlåten. Han hade väldigt svårt att lita på folk och stod därför oftast några meter ifrån oss andra, Jag såg sogren i pojkens ögon och försökte därför få med honom i gänget. Ibland kunde jag bara springa fram och sno en kram och då började ha alltid att le lite i smyg. Insåg även snabbt att han älskade kameran, så ibland plockade jag fram kameran och fotade minneskortet fullt - bara för att även denna pojke skulle få bli sedd. 
Jag minns en varm eftermiddag sista veckan i Ghana. Jag hade en alldeles för varm grå kjol på mig och ett tight svart linne upptill, Håret var i vanlig ordning uppsatt i en hög svans. Jag minns hur jag stod där mitt på gården och kollade ut över barnhemmet. Hur Agnes satt på sin låga pall och ordnade för kvällens middag, hur några av barnen hade ställt upp för fotboll och Joseph gick runt på gården och ja.. vad han gjorde vet jag inte riktigt.. Kollade även ut över skogen och tänkte på hur många farliga djur det måste gömma sig där inne. Mitt under mina funderingar kände jag hur en liten hand tog tag i min. Jag kollade ner och såg den blyga pojken stå där, mitt hjärta blev alldeles varmt och tårarna var nära att bilda vattenfall. Den lilla pojken kollade rakt fram på det jag tidigare vilat mina ögon på, men han log. Där stod jag alltså i Ghana och världens mest blyga pojke hade bestämt sig för att lita på mig. Det är ett ögonblick i livet som jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer att glömma bort. Pojken på bilden är en sällsynt liten fågel, som jag kommer bära med i mitt minne för alltid!

Det är med stolthet jag berättar att Cephas (som ni ser på bilden) är mitt fadderbarn. Det har han varit i tre års tid nu och jag hoppas det får förbli så tills han är vuxen. Jag vet att Cephas kommer lyckas fantastiskt i framtiden, minns hur engagerad och duktig han var redan då jag träffade honom. Glädjen då han kom springades för att berätta om sina läxor går inte att beskriva. Dessutom har han det charmigaste leendet på hela jordklotet... Det är egentligen sjukt att man kan känna SÅ MYCKET KÄRLEK till sitt fadderbarn, som jag faktiskt gör? Världens finaste lille grabb, big love! 

Bara genom att se +22 nummer på displayen får hjärtat att frysa till is. För det betyder att någon från Ghana ringer. Redan när jag hör "hello" ur luren börjar jag le samtidigt som jag måste torka tårarna som faller en efter en nerför kinden. Det är lycka och längtan som krockar. Under samtalets gång förstår jag knappt vad dem säger, eftersom engelskan är lika dålig som min, men vi kan ändå prata på i evigheter. Ibland kan jag fråga hur vädret är, men få svar på vad dem ätit till lunch, haha! Men det spelar inte så stor roll vad vi pratar om, bara jag får höra de glada och förväntansfulla rösterna. Det gör mig lycklig. Och tänk att dem faktiskt minns lilla mig (och ringer). Det känns så stort, för människorna jag lärde känna nere i Ghana är mina Idoler & jag bryr mig så, så mycket om dem.

Ikväll fick jag ett samtal. Vi hann bara säga "hello" fem gånger åt varandra innan det bröts. Men ändå började tårarna rinna. Det är så mycket känslor på en och samma gång. Nog för att jag är en relativt stark människa i många sammanhang - så känner jag mig minst i världen nu. Jag vill hjälpa er i Ghana med allt jag kan, men jag kan fan inte så mycket. Det enda jag vet är att jag faktiskt älskar er. Allihopa. Och. Jag kommer alltid göra det.