Läkaren hade just berättat att hon inte skulle överleva och sedan var det bara timmar kvar. Jag satt hos mormor tillsammans med Mamma. Vi pratade med henne och berättade om allt möjligt. Vi grät och log åt gamla minnen. Mormor var där men ändå inte. Älskade lilla mormor. 

 

Att det kan göra såhär ont att sakna hade jag ingen aning om. Jag tycker att  Mattias & Albins låt rik talar bra "Dom kan ta varenda krona som jag tjänat in, dom kan ta allting jag äger det gör ingenting, för så länge jag har dig känner jag mig rik". Vet ni hur fattig man känner sig när en av universums viktigaste personer försvinner? Man tappar liksom fotfästet och en viktig person på samma gång. Dessutom blir man fruktansvärt ledsen, man känner sig som ett krossat glas. Som någon står och hoppar på. 

Samtidigt som jag vet att man inte kan sörja föralltid, så händer det varje vecka att jag tänker på mormor- men mer sällan knyter sig hjärtat- och jag minns henne med ett leende istället. Jag vet att mormor inte vill att jag ska vara ledsen, för mormor var själv så fartfylld. Och stark. Så fruktansvärt stark. Så idag kämpar jag lite för mormor också. Hon sitter ju på min axel som typ världens bästa skyddsängel och hejar på mig varje dag. Det är få förunnat, att man har en sådan "jävlar-anamma blandat med enorm humor" ängel på sin axel, menar jag. 

Världens bästa mormor kommer jag aldrig att glömma bort. Hon är en helt fantastisk person som alltid kommer finnas med mig. Varje dag. Varje steg. För resten av livet. Men jag vill minnas henne med ett varmt leende istället för ett hjärta som knyter sig. Är glad att det börjar bli så nu. 

Endless Love