Det värsta jag vet är att säga hejdå. Farväl liksom. Att sakna en människa kan göra så fruktansvärt ont. När min mormor tvärdog i vintras slog det hål i mitt hjärta. Helt seriöst. Det gör fortfarande så sinnessjukt ont. Att aldrig mer få träffa henne liksom. Aldrig mer livsråd. Aldrig mer höra det finaste skrattet och sköna skämten. Fan alltså. Fan vad jag saknar mormor. Men hur mycket man än saknar, gråter eller längtar efter en person som gått bort - kommer den ändå aldrig tillbaka. Man kan liksom inte skicka ett sms å ba "Jag saknar dig". 

Min mormor var frisk den ena sekunden och väldigt sjuk den andra. Ingen var förberedd och ingen förstod någonting. Så jag har lärt mig att allting kan vända väldigt snabbt. Det är viktigt att berätta för folk i sin omgivning  hur mycket dem betyder.  För vem vet, en dag är det försent. Fina och tacksamma ord är ingenting att spara på! 

Jag är ledsen. För jag var fullt upp i mitt eget liv i vintras. Jag hade inte pratat med min mormor på en hel månad och en dag dog hon liksom. Hon hade skickat ett paket till mig tre dagar innan hon gick bort, ett paket jag aldrig ens hann tacka för. Jag kommer alltid ångra att jag tänkte "det är så sent på kvällen nu, jag skickar smset i morgon istället" och sparade  "Tack för det fina paketet mormor, det betyder så mycket, jag älskar dig" smset i utkast.

Jag har lärt mig att man inte ska vänta. Att man alltid ska berätta för personer man tycker om hur bra dem är. Aldrig somna ovän. Att man ska tänka sina positiva tankar högt. Inte vänta. För en dag är det försent liksom. Man ska alltid göra allting man kan. 

Lilla mormor. Vad jag saknar dig så fruktansvärt omänskligt mycket <3