Jag blir så livrädd
Jag tycker så synd om den lilla flickan. För hon var så rädd, så fruktansvärt livrädd. När jag läser alla texter från då, kryper sig den livrädda känslan tillbaka. Den livrädda känslan blandat med osäkerhet och uppgivhet. Vet ni? Idag är jag frisk och stark. Men att vara stark handlar inte om att vara stenhård. För hur stark man än är, blir man ibland den lilla flickan igen. Och det är okej. Då behöver man någon som håller fast en i en varm kram och säger "Det är lugnt, du kommer aldrig någonsin mer att må sådär". Det är så viktigt att de finns folk i ens omgivning, som tycker om en för precis den man är. Som alltid vill finnas där och som aldrig sviker. Oavsett hur man mår!
Till alla er som lever i en ätstörning just nu. Det är inte erat fel att ni är sjuka, vissa bara drabbas liksom. Men jag vet hur det känns, jag vet hur man mår. Det är förjävligt. Varje sekund är förjävlig. Snälla. För eran egen skull och för alla i din omgivning - sök hjälp och börja resan. För ett liv som sjuk är inget liv alls. Det är först när man är frisk som livet börjar. Och jag looooovar. Livet kan bli riktigt fantastiskt igen!
#EttMinneblott
Du är stark!! <3
Vad fint! Tänker också ofta tillbaka på mitt destruktiva beteende, hur kunde man förstöra sin egna kropp så??
Sjukt fin text ♥♥♥
Att leva med en ätstörning är ett rent helvete. Det är en kamp från morgon till kväll och en mardröm utan dess like. Man önskar bara man kunde få vakna upp en morgon och inse att allt var en enda stor och lång mardröm som äntligen fått ett slut. För det är tufft. Så jävla tufft att kämpa med dessa hjärnspöken varje dag. När man vaknar på morgonen så känns det mesta hopplöst och man har lust att bara somna om igen och slippa behöva känna all denna ångest som anorexin ger en. Det är en hemsk sjukdom som ingen ska behöva bli drabbad av. Kram till dig <3
Nu blev man inspirerad. Tack :)
