Som många gånger tidigare var hon på resande fot med sin familj och en till. Hon var mycket tacksam som blev bjuden till Franska rivieran för andra gången på två år. Tjejen på bilden har alltid tyckt om att se sig om i världen och är lyckligt lottad eftersom hennes föräldrar delar intresse. Hon tycker mycket om sina föräldrar. Två personer med fötterna på jorden som älskar sin dotter (och son) mer än allting annat på denna jord. 

Trots det stora leéndet på bilden och lyckan över att befinna sig i Frankrike under dem kalla septemberdagarna så bar hon på en hemlighet. Den syns inte på bilden, men det låg ett kolsvart ångestmoln runt henne. En ångest som tvingade henne att promenera innan frukost varje morgon. Och som sedan sa åt henne att äta naturell yogurt med musli till frukost, samtidigt som resten av gänget åt nybakat bröd med nutella. Tjejen på bilden ville också smaka av nutellan och det fantastiskt goda brödet, men hon vågade inte. Varför hade hon inte en aning om. På eftermiddagarna var gänget på stranden medan tjejen på bilden stannade inne på hotellrummet. Hon skyllde på allt från magont till huvudvärk, men i själva värket låg hon över toaletten och tryckte fingrarna så långt ner i halsen som det bara gick. Hon gjorde allt för att spy upp det hon tidigare ätit. Tjejen på bilden bar på en hemlighet. En hemlighet som ingen märkte av, inte ens hon sjäv. 

När dem landat i det kyliga Skellefteå igen blev alla tecken allt mer tydliga. Hon började äta allt mindre samtidigt som hon tränade mer. Kompisar var ett minne blott och när dem började nämna "ätstörningar" blev hon chockad... "Jag ätstörningar. Är ni helt sjuka eller - jag är inte ens underviktig?". Även hennes föräldrar blev allt mer oroliga.  Men flickan förstod ingenting. Hon hade fortfarande fett att klämma på och kilon som skulle bort. Det enda hon visste var att vikten skulle ner. Ner. Ner. Ner! 

Tillslut blev hon fångad. Fångad och hjälpt. Magdalena bröt den sjuka vardagen som hon hade skapat. Under det första mötet fick hon en lapp av Magdalena som än idag ligger kvar i börsen "Jag är värd att dricka vatten" står det på den. 


Det jag vill komma till är hur sjuk en ätstörning är. Den bildar osanningar i ens huvud. En ätstörning sitter inte i vikten utan den sitter i huvudet. Glöm aldrig det. Har du - eller någon vän - börjat fokusera kring träning och mat så är det en varningsklocka redan där. Sätt dig ner och fundera. Är det värt de? Är det värt att stoppa fingrarna i halsen och spy? För att sedan vara sjuk i resten av ditt liv? Att ständigt tvingas avstå roliga aktiviteter, aldrig känna dig tillräckligt bra, alltid räkna kalorier i huvudet, leva med olika näringsbrister, förstöra tarmar och tänder, hata livet, verkligen hata allting. Är det värt det? Är det meningen att man ska tillbringa sitt liv, med att förstöra det? Snälla fina du. Du som fokuserar kring mat, träning, kroppen. Snälla. Sluta mixtra med din kropp. Jag lovar, det är så jävla inte värt det. Finns så mycket viktigare saker att fokusera på i livet. Vem fan bryr sig om vad du väger ändå?