Jag var en lycklig unge i mormors famn. Skrattade tydligen all the time som barn och var världens mammagriiiis

Jag vill inte. Jag vill verkligen inte att du ska vara borta. Det gör så smärtsamt ont varje gång tanken befinner sig i mitt huvud. Tanken om att du är död. Nu har du varit det i två månader och jag saknar dig varje dag. Hur kan något sånhär ens få hända? Mormor som har funnits där under hela livet, som inte längre finns kvar. Varför ringde jag inte dig mer ofta? varför kom jag inte och hälsade på mer ofta? Varför skickade inte jag smset den fredagskvällen, två dagar innan du dog. Varför skrev jag smset, RADERADE det och tänkte "Nej det är sent, jag skickar det i morgon". Varför glömde jag skicka det på morgonen och VARFÖR  tvärdog du två dagar efter det? åh. Min fina mormor. Du lämnade oss alldeles för snabbt. Jag älskar dig så!