å to the ngest
Senare idag eller imorgon kommer ett inlägg om ångest. Ett begrepp många känner till och troligtvis några av er redan är bekanta med. Själv visste jag inte vad ångest var, trots att det stod "Kraftig ångest" i min journal.
Att ha ångest är liksom ingen big deal. Man är inte dödssjuk bara för att man har det. Det är vanligt med ångest, mycket vanligt. Dock självklart enormt påfrestande och jobbigt. Jag tycker de är viktigt att prata om. Ta upp VAD det är, hur vanligt det är och varför man har det!
Brukar du ha ångest? Och i så fall i vilka sammanhang? Typ när du vaknar upp efter en krogenrunda?;) Varje måndag när du är tillbaka på jobbet? Om du inte når dina mål? När du äter? Tränar? Jämför dig med andra?
Ångest, jag önskar att jag aldrig hört talas om det men tyvärr finns den med mig varje dag år ut och år in och den förstör mitt liv.
Så länge jag kan minnas har jag alltid varit ängslig, mesig. Feg. Skolutflykter var det värsta jag visste. Mamma eller pappa skulle alltid vara med.
Detta utvecklades i någonstans i mellanstadiet till panikångest. I högstadiet blev det så jobbigt att mamma fick sitta med mig i skolan varje dag, tillslut gick det inte och jag fick gå i en klass på barnpsyk, en "klass" på cirka 4 elever men oftast var vi två och ibland bara jag och läraren.
Ångesten kan komma närsomhelst, Jag vet inte hur många nätter jag satt uppe, mådde illa, skakade, hyperventilerade, domnade bort i hela kroppen. Hade nästan inga vänner.
Har också haft tvångstankar som är förknippat med väldigt mycket ångest och senare utvecklade jag anorexia och pga helt USEL hjälp försöker jag nu på egen hand ta mig ur det. Ångesten finns hela tiden. När jag ser smala personer på stan skriker det i mitt huvud att jag är värdelös och borde gå ner mer, när jag hör all träningshets på TV. Tvingar mig ut på promenader (som jag tidigare njöt av för jag älskar naturen), nu oroar jag mig för och planerar hela när jag ska få tid att gå min promenad, när jag är i skolan orkar jag oftast inte och oroar mig jämt för när jag ska orka/kunna gå och det stillasittande som jag tvingas till i skolan som i media målas upp som livsfarligt, ger mig fruktansvärd ångest. Känner hela tiden att jag borde träna men jag HATAR att träna men känner att andra kanske ser ner på mig om jag är "slapp" och "dallrig" för det känns också som att alla andra tränar. En del säger att jag kan forma mig kropp när jag blir frisk men då tänker jag bara att då ska jag inte bli frisk för jag vill inte behöva träna.
Varje dag är fyllt av måsten, av ångest. För ett tag sedan försökte jag ta mitt liv. Jag har inga vänner men jag skulle nog inte fixa det heller för jag får lättare panikattack då.
Ångesten äter upp mig. Jag känner mig värdelös och att det inte finns så mycket att leva för. Hjälpen här finns inte. Hade jag fått hjälp med min panikångest när jag var yngre hade jag nog inte mått så dåligt som jag gör nu. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. :(
