Något så sjukt värdefull dag jag hade igår. Då helgen som var innehöll förjävliga pms. Det är inte ofta, men ibland får jag mycket pms och blir ledsen av ingenting och totalt orkeslös. Jättejobbigt då hormonerna åker överallt i kroppen och man inte har någon aning om varför man är ledsen liksom. Grejen är bara att så många av oss tjejer känner av PMS men nästan ingen vågar prata om det. Det är något man "skäms över" eftersom man alltid ska vara på topp. Men har man mycket pms går det inte att vara på topp. Inte för mig i alla fall. Det är ingenting att skämmas över heller. Thats it liksom. Tänk om man alltid skulle gå runt och dölja sidorna man tycker är dåliga hos sig själv. Det skulle inte funka? För det är faktiskt en del av en själv. Också en del värd att älska:). Ingen är felfri förtusan. Viktigt att ha folk i omgivningen som gillar en för den man är bara.