Prestationsångest är en jobbig ångest. Att man alltid måste vara bäst, annars blir man ett sjunkande titanic på insidan. Men vet ni? Jag tror inte det finns en människa på jordklotet som är bäst, snyggast och smartast i varje situation denne befinner sig i. Även fast facebook, bloggar och Instragram kan visa upp många superhjältar.

 

När min mormor dog i vintras, dog även en del av mitt hjärta. Hon har alltid varit en viktig person i min vardag, som har hållt mig med fötterna på jorden. Att inte ha henne där är fortfarande obeskrivligt jobbigt. Att sakna en person så starkt och samtidigt försöka prestera sitt bästa i varje situation man befinner sig i är omöjligt. Det går inte. Kroppen säger stopp på så jävulskt många vis. 

- Min poäng med denna text då! Tänk dig att du är en bil som tankar full bensintank varje morgon. Det är liksom redan bestämt hur långt du tar dig på en dag innan tanken är tom. För dig är bensinen energi. Att varje dag göra sig av med mer energi än du har är lika med soppatorsk. Den dagen min mormor dog gick det åt så mycket energi där, att jag startade med halvtank varje dag - men körde ändå på som att det var fulltankat.

Det är extremt viktigt att ta hand om sin kropp och sitt liv. Att ibland bara stanna upp och känna efter. Mår jag bra? Trivs jag? Är jag ofta trött? Ledsen? Har jag hjärtklappning? Känner jag mig ful? som är symtom på att du är ganska slutkörd. Försök släppa dina prestationskrav. Det är inte livsviktigt att alltid vara bäst, ibland räcker det med att bara vara bra. Kom ihåg att det är omöjligt att köra längre än vad man har bensin till! 

Du är viktig. Take Care. Kom ihåg att det är okej att göra ingenting ibland. Bara vila och återhämta sig:)