En (minst 12 år) gammal bild på mig och min mamma. Redan i lågstadiet hade jag svårt för skolan. Jag var hysterisk på varje lektion eftersom jag varken kunde matte, engelska och var sämst i klassen på att läsa. Dessutom var jag ganska blyg, jag var en riktig mamma gris. Men eftersom mamma inte kunde vara med mig i skolan, gick jag alltid hand i hand med min lärare Siv istället. Minns att jag råkade tappa bort mitt halsband dagen vi skulle ta skolkort, så Siv hjälpte en gråtandes mig att leta igenom hela skolan för att hitta det fördömda halsbandet. 

Igår råkade jag stöta på min gamla lärare Siv, som jag inte sett på 13 år. Hon kom fram och frågade "Ursäkta, men visst heter du Julia?" Jag kände inte igen henne men svarade artigt "Jo precis, det gör jag". Då fick jag till svar "Jag var din lärare i lågstadiet, Siv heter jag".... Jag bara gapade och blev helt chockad. Vi pratade en stund innan hon var tvungen att springa vidare.

Under mitt första år i skolan sa tydligen Siv såhär om mig "Julia har svårt för dem flesta ämnena i skolan, men den sociala kompetensen hon redan besitter är otrolig. Det är inte bara ämnena i skolan som räknas. För jag vet att det kommer gå bra för Julia i livet"

Älskade, Siv. En lärare jag aldrig glömmer. Dessutom löste sig ju skolbiten tillslut också. Gick ju faktiskt ut gymnasiet med 5MVG, 7G & 14VG. Men satan vad jag har pluggat för egentligen har jag alltid varit skol-dum. Men med lite vilja och jävlar anamma fixar man ALLT!