"Varje sår lämnar ett ärr och varje ärr bär på en historia. En historia som säger jag överlevde."

Trots att jag gjort slut med den så kallade ätstörningen, så kommer jag alltid bära med mig alla ärr från den tiden.

Som hur jag såg rädslan i min familj och vänners ögon, under dem dagarna jag inte ens drack vatten. 

Än idag är min hjärna inställd på kalorier. Jag kan snabbt i huvudet räkna ut hur många kalorier som ligger på tallriken framför mig. Dock får jag inte ångest av det längre. Men ändå. Hjärnan tvingas alltid gå på högvarv.

Då jag drabbades av sjukdomen, bildades en stor skydds-mur runt mig. Allt för att inte bli krossa. Tyvärr finns denna mur kvar än idag. Jag är liksom en porslinsdocka när det kommer till att släppa folk innanför min mur. Ett snedsteg från den nya personen & jag tappas i marken. Just därför väljer jag mina vänner väl. Dock... så hatar jag att min mur är så enormt jävla "stor". Jag jobbar dagligen med att få muren att krympa.

Från den värsta tiden har jag minnen från nätterna. Då jag inte fick sova. Nej. För min sjukdom sa att "fyra timmar sömn varje dygn var nog. Jag var inte värd mer". Därför låg jag vaken hela nätterna, kollade upp i taket och hade noll känslor. Av någon sjuk anledning gick skivan med "Sarah Dawn Finer - sanningen kommer om natten" på repeat. Kan idag inte lyssna på den skivan faktiskt.

Men idag kan jag stolt säga att jag är en av dem överlevande. Häftigt va? Sjukt jävla häftigt. Nu kan jag liksom sova 11 timmar en natt & känna mig värd alla timmarna;) haha dessutom har jag valt att göra någonting bra med mina ärr. För jag menar. Utan den historien hade jag aldrig skapat denna blogg. Eller haft den empati som jag har idag. Jag hade aldrig heller varit lika motiverad för framtien. Eller brunnit lika mycket för att hjälpa andra människor. Aldrig hade jag tyckt om mig själv som jag gör idag heller.... Alltså shit..

 

Till alla ni som varit med om historier som givit er ärr: Det kan vara tungt, jävligt tung. För ärren kommer alltid att finnas kvar. Vissa ärr kan vara svårläkta och behöva år med återhämtning. Vissa sår kanske aldrig läker med tiden? Däremot måste man göra sitt bästa. Sitt bästa för att göra någonting bra av historien man ändå bär med sig.

 

#Det ska vara gött att leva.