Man väljer inte sin familj är ett ordspråk som cirkulerar i dagens nu. Det är sant eftersom man bara blir tilldelad två personer som får titeln föräldrar. Att just mamma och pappa blev mina är jag evigt tacksam för, två personer som ställer upp i vått och tort - som stått ut med världens jobbigaste tonnårsdotter och alltid funnits där. Jag kan lägga handen på hjärtat och erkänna att jag inte alltid varit en ängel;P jag har jämt haft en stark vilja & gått min egen väg. Det är tack vare mamma och pappa jag vågar stå på mina egna ben idag - och samtidigt - lita på mig själv. Det är stort. 

Idag är det morsdag och därför vill jag fokusera lite mer på min mamma. Min mamma som sprider en sådan värme om sig. Som bryr sig och alltid finns där. Jag minns en eposid i Ghana. Jag låg sjuk i Ghana och hade tappat sju kilo på bara några dagar. Egentligen ville jag inte ringa till mamma, eftersom hennes oro skulle bli enorm. Men då jag legat i den höga febern och kramperna i magen under nästan en veckas tid - så ringde jag hem trots allt. "Mamma jag är jättesjuk, jag vill nog hem nu" sa jag och brast i gråt. Jag minns hur mamma gjorde allting för att trösta mig med sin lugna röst och kloka råd. Jag bara grät. Och. Var livrädd. Mamma befann sig i Sverige och jag i Ghana. Då vi la på luren så låg jag och vred mig i gråt, jag kände mig minst i hela världen. Som tur var gick jag ner till barnhemmet senare under dagen - att bli anfallen av barnens kramar och värme kan blåsa bort den värsta smärtan... Några dagar senare var det dax för mig att flyga hem till Sverige och jag var fortfarande sjuk. På flygplatsen i Ghana fick jag ett sammanbrott och började gråta hysteriskt, trodde nästan att döden var nära, jag la mig på stolararna i gaten och en Afrikan kom fram till mig och presenterade sig som restaurang ägare, han ville hjälpa mig - han sa att jag var mycket sjuk och att jag behövde salt. Så han gick och köpte vatten, socker och salt. Sedan blandade han en egen resorb drink. Tyvärr kunde jag inte dricka någonting utav det, jag bara grät och hyperventilerade. Flygresan hem kommer jag aldrig att glömma bort, den var jobbig. Mellanlandade i Amsterdam - Stockholm - och sedan nådde jag min hemort Skellefteå. Att ta steget in på flygplatsen i Skellefteå och se sin mamma stå är är obeskrivligt. Helt obeskrivkligt. Jag kröp fram till henne så fort jag kunde och ramlade ihop i hennes famn. Om jag inte minns fel grät vi lite både hon och jag -  I mammas famn känner jag mig lika trygg nu som när jag var tre år. Där blir alla problem som bortblåsta och man känner hur allting kommer att ordna sig, vad det än är som tynger en. Min fina mamma  - Jag hoppas att jag blir lik henne då jag är 49 år, för då kommer jag också leva upp till titeln världens bästa mamma!

Ps: Jag var 18 år och väldigt omogen då jag volontärade i Ghana. Vill rekomenera er att vara minst 20 då ni reser iväg. Att bo i Ghana är fantastiskt och en lärdom för livet, men samtidigt kan det vara psykiskt tungt. Trots att jag blev sjuk sist jag reste iväg, så kommer jag mycket snart att resa tillbaka. Nu vet jag vad det innebär, jag är 3 år mognare och 230239 erfarenheter rikare - så mamma, nu kan du vara lugn;).