Varför hann jag aldrig tacka dig?

Ibland är det likt en våg. En våg med känslor som svämmar över. Alla aldrig mer dyker upp som pratbubblor och upptar hela hjärnans arbetsyta. Tillslut bildar känslorna en explotion inombords och tårarna börjar rinna. Alla känslorna gör mig så arg - varför ringde jag inte till dig mer ofta? Eller kom och hälsade på ännu mer? Varför skickade jag aldrig smset på fredagskvällen och tackade för paketet jag fick av dig tidigare under veckan? - Varför tänkte jag "Äh klockan är mycket jag skickar smset i morgon istället". Varför gick du och dog innan jag hann tacka dig för paketet?!

"Ännu ser jag dina tårar. Ännu hör jag din röst. Jag kommer ihåg ditt leende. Jag kommer aldrig glömma dig". 


Du såg så mycket i mina ögon, som ingen annan hade en aning om. Jag behövde aldrig prata när du var i närheten, vi bytte en blick och du förstod direkt hur jag mådde. Jag kommer aldrig någonsin glömma sommaren när jag levde i en ätstörning. Du bjöd mig alltid på godis. Eller du delade godisbitarna i två delar. En tog du själv och en åt jag. Sedan sa du alltid "Du och jag Julia, vi är riktiga gottegrisar". Men egentligen visste jag att mormor inte ens tyckte om godis, eller att hon var en gottegris. Men hon ville hjälpa mig. 

Det är ofattbart. Jag vill verkligen inte att du ska vara död. Jag vill bara ringa till dig nu och berätta hur mycket jag älskar dig. Mormor Varför gick du från att vara helt frisk ena sekunden - till att försvinna den nästa? Min saknad är så stark och det gör så ont.
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback