Sommaren är dubbelmoral. I sinne. Jag menar, först älskar vi sommaren och allt vad som hör den till. Men ändå hatar vi våra bikini kroppar? VI hatar att visa oss i bikini och har haft ångest halva året inför "beachen 2013". 

Men vad är det egentligen vi hatar så fruktansvärt mycket mer våra (egentligen perfekta) kroppar? Varför finns det inte en människa som är nöjd? Vi har ben som kan ta oss var vi vill här i livet, en röst som kan snacka oss fram och en mage som tar hand om maten (som vi måste äta för att inte svälta, som folk i Afrika)... TÄNK om ungdomarna i Afrika skulle gå runt med våra komplex? Det hade varit fruktansvärt patetiskt, ytligt och bara sjukt. 

Nej. Förtusan. Du kommer att leva i din egen kropp resten av livet. Du vinner inte ett skit på att hata den och "tänka om". Tänk istället "This is me och jag är snygg som fan". Eller... så tänker ni lite mer som Petra Medle "Jag har ett bra självförtroende, jag tror att alla killar blir kär i mig". 

Sommaren är en helt underbar tid. Kasta inte bort den på din dåliga självkänsla. Se sommaren som ett ypperligt tillfälle att träna dina komplex istället. Som jag. Jag tycker inte om mina "shorts ben" men jag använder shorts varje dag bara för det, dessutom säger jag till min spegelbild "Snygga ben". Hehe! 

Tänk er en vardag med ständig kärlek åt dig själv. En vardag utan självkritik. Knappt någon i Sverige är nöjd över sin kropp. Varför kan vi inte bara bli det - vi skulle nå så jävla långt i våra karriärer och drömmar med "jag tror på mig själv" tänket!!