Men vet ni? Jag hatar att må dåligt. Det är fan min fobi här i livet. Jag är faktiskt riktigt förbannad över att jag inte kommer kunna festa och ha roligt tillsammans med mina polare under matfesten i helgen. Jag älskar festivaler, fest, folk och musik. Så det känns ärligt talat förjävligt. Men jag vet inte, trots att jag har nackspärr, huvudvärk och feber kanske jag hänger med mina polare en liten sväng på matfesten nykter ikväll. mår ännu värre av att bara sitta inne i lägenheten och ensamheten. Ja, vi får se! 

hoppas att ni mår bra. Nu vet ni iallafall att jag är påväg framåt. Jag vägrar må dåligt, så jag kämpar som en satan för att må bäst igen!!!! pusspuss på er.

Prestationsångest är en jobbig ångest. Att man alltid måste vara bäst, annars blir man ett sjunkande titanic på insidan. Men vet ni? Jag tror inte det finns en människa på jordklotet som är bäst, snyggast och smartast i varje situation denne befinner sig i. Även fast facebook, bloggar och Instragram kan visa upp många superhjältar.

 

När min mormor dog i vintras, dog även en del av mitt hjärta. Hon har alltid varit en viktig person i min vardag, som har hållt mig med fötterna på jorden. Att inte ha henne där är fortfarande obeskrivligt jobbigt. Att sakna en person så starkt och samtidigt försöka prestera sitt bästa i varje situation man befinner sig i är omöjligt. Det går inte. Kroppen säger stopp på så jävulskt många vis. 

- Min poäng med denna text då! Tänk dig att du är en bil som tankar full bensintank varje morgon. Det är liksom redan bestämt hur långt du tar dig på en dag innan tanken är tom. För dig är bensinen energi. Att varje dag göra sig av med mer energi än du har är lika med soppatorsk. Den dagen min mormor dog gick det åt så mycket energi där, att jag startade med halvtank varje dag - men körde ändå på som att det var fulltankat.

Det är extremt viktigt att ta hand om sin kropp och sitt liv. Att ibland bara stanna upp och känna efter. Mår jag bra? Trivs jag? Är jag ofta trött? Ledsen? Har jag hjärtklappning? Känner jag mig ful? som är symtom på att du är ganska slutkörd. Försök släppa dina prestationskrav. Det är inte livsviktigt att alltid vara bäst, ibland räcker det med att bara vara bra. Kom ihåg att det är omöjligt att köra längre än vad man har bensin till! 

Du är viktig. Take Care. Kom ihåg att det är okej att göra ingenting ibland. Bara vila och återhämta sig:)

 

Idag på förmiddagen följde jag med Matilda och hennes vovve Engla till stranden. Så fruktansvärt härligt. Det var typ inga andra folk på stranden, vilket var bra. Så har vi sprungit runt som barn och kastat pinne till Engla haha. Så enkelt. Så kul. Som terapi för själen. Idag är verkligen en bättre dag. Trots att jag sov sämst hela natten. Var någon idiot som sprang i trapphuset till tre tiden. Sedan vaknade jag varje timma tills jag gick upp klockan åtta (haha låter som att jag blivit bitter som någon arg pensionär;)? Men det ska nog bli ordning på det med;D Idag har jag iallafall en bättre dag!!!

Jag sov sämst inatt och ingenting idag. Hur svårt kan det vara för en hjärna att bara chilla några dagar. hehe jag blir tokig som fan:). Ikväll var jag hem till la familia. Så åt vi räkmackor till middag. Sedan gick jag och vackraste mamma till båtcafeét där Joel Nunez spelade, vilken stämning. Har ni någon gång tänkt på så mycket gott musik gör för själen? Jag mår iallafall bättre än på länge nu. Kom alldeles precis hem till lägenheten igen, nu ska jag käka candy och se tv. Sedan sova!!!

 

 

Om ett par märkes-skor betyder mycket för dig, är det ingenting i jämförelse med denna bild för mig. Det var sista dagen i Ghana och bara en timma kvar innan "the black car" skulle hämta upp mig och Jessika - för att skjutsa ut oss til flygplatsen. Den sista timman i Ghana kommer jag aldrig att glömma. Att känna så mycket, på så kort tid trodde jag var omöjligt.

När ni kollar på denna bild urskiljer ni garanterat mig, en till tjej och massor av barn. För mig är det inte "massor av barn". Jag känner dem allihopa. Jag kan berätta om alla deras personligheter. För alla var så olika. Som killen vänsterplacerad på bilen, i den gröna tröjan. Han var en väldigt blyg liten kille. Pratade sällan och skrattade sällan. Men han fullkomligt älskade att bli fotad. Varje gång kameran åkte fram stod han närmast linsen. Han log inte då heller. Men han älskade det, det syntes i ögonen... Första veckan i Ghana tog han avstånd. Jag såg det, för jag ser sådant. Jag såg hans blyghet och att han egentligen ville vara med. Så jag drog med honom. Tjuvkramade honom och fotade lite extra. Andra veckan på barnhemmet vågade han närma sig. Han hängde ofta på mina axlar när jag satt ner, eller höll mig i handen. Han vågade absolut inte kramas, men jag tjuvade en lite då- och då. Tillslut började han le. Mitt hjärta smälte. Ett leende från den mest blyga pojken i världen. Ja, värdefullt! Jag och denne pöjk fick ett speciellt band. För jag såg honom och hans blyghet. Därefter var han alltid i närheten av mig. Han litade på mig och kände trygghet. Älskade, underbara, fina barn. Om du bara visste hur värdefull du är?

I alla fall. Efter att bilden knäppts, hade vi bara en timma kvar på barnhemmet. En timma. Barnen sjöng avskedssånger, dansade och trummade. De skrattade och kramades. Men ändå låg det någonting i luften. Skratten var inte lika varma som tidigare och kramarna blev allt längre. När det började dra ihop sig tog jag Joseph åt sidan. Joseph som ät 82 år och tar hand om alla barnen. Den mest positiva och glada människa jag känner. Vet ni? Andra dagen jag och Jessika vistades på barnhemmet sa han "I dont see you like white people. You are African woman". Jag drog i alla fall Joseph åt sidan och gav honom en kasse med kläder/leksaker/målarblock. Jag sa "give this to the kids when we have traveled". Joseph kollade ner i kassen, jag tycktes urskilja en tår rinnandes från det trötta ögat. Han vände blicken mot mig, log och gav mig en varm kram. "God bless you, madame Julia, my ant". Joseph kallade alltid mig så, för att hans egen faster heter Julia. Mitt i allt hörde jag barnen skrika "the black car is here". Jag och Joseph gick ut till de andra. 

Det mina ögon mötte då kommer jag aldrig att glömma. Det var fruktansvärt..

Var jag än vred blicken såg jag gråtande, skrikande, förkrossade och ångestladdade barn. Jag fick den största chocken någonsin. Aldrig hade jag trott att barnen skulle gråta. Sådär. Med tveksamma steg gick jag mot barnen. Började krama dem. En efter en. Jag torkade deras tårar och sa att de inte behövde vara ledsna. Mitt i allt kramande, så såg jag min pojke (han i grön tröja) sittandes ensam på en bänk, med ögonen riktade på skorna. Jag gick fram till honom. Böjde mig ner och såg på honom. Han kollade fortfarande på sina skor. "I love you, my friend" sa jag och tjuvade en kram. Han kramades inte tillbaka. Han grät inte. Jag kände mig verkligen som den största svikaren i världen. Som bara skulle lämna dem alla.. Jessika sa "Jag går till vårat rum nu, där bilen parkerat - kom när du är klar". Jag gick tillbaka till de andra barnen och fortsatte krama dem. De grät fortfarande. En mer än den andra. Tillslut viskade jag fram "i must go now". Sedan gick jag. Jag var helt tom. Kände ingenting. Längre fram så såg jag Jessika lasta bagaget i bilen. Mitt i allt kände jag små fingrar vid mina händer. Alla barn hade gått bakom mig, två tagit mig i handen. Jag log. De följde mig hela vägen till bilen. Jag och Jessika satte oss in the black car. Vinkade. Backade ut och åkte iväg. Jag kände ingenting. Men Jessika viskade fram "åh, så jobbigt det där var" sedan såg jag att hon grät..

Jessika har rätt. Det var jobbigt. Helt klart top tre värsta upplevelserna i mitt liv. Det mina ögon mötte när "the black car" kom. Jag finner inga ord på det. 

Svängde förbi jobbet i morse. La in nya schemat och snackade med cheferna, jag måste ha världens mest förstående och underbara chefer. All kärlek till dem alltså. Därefter pyste jag hem och råkade somna i två timmar haha. Vaknade upp vid tolv, käkade lunch och mötte upp brudarna. 

 

 

 

 
Hoppas att du får en fin dag. Kram på er!

Jag är liksom osminkad och nyvaken, känns ganska sjukt att lägga upp en sådan bild. Men det är ju faktiskt jag! Utan massor av trolleri? Det är så jag ser ut och det är lika bra att acceptera det. Yeyes!

Vet ni? Haha jag har börjat äta en ruta mörk choklad till kaffet på morgonen. Först äter jag liksom gröttallrik till frukost och sedan mitt kaffe med chokladrutan.Choklad ska göra att man blir en lyckligare människa. För det första ökar inte mörk choklad blodsockret, som mjölkchoklad gör. Därför är det snällt mot kroppen. Kakao skyddar hjärtat. Enzymet ACE som är blodtrycksreglerande hämmas av kakao. Effekten av mörk choklad går alltså att likna med blodtrycksmedicin. Fettet i chokladen gör oss lyckliga, utsöndrar serotin och endorfiner som gör oss lugna och glada. Dessutom innehåller chokladen koffein och fenyletymin (som även finns i vin) och som gör oss euforisk och avslappnad!

Dock tycker jag mörk choklad är jätteäckligt. Så nu har jag startat på 70% ska börja äta 85% ;).

Igår var det lördag. Igår var det fest. Var bränd efter gårdagens båttur och hade bra känsla i kroppen!

Idag har jag, brorsan, morsan, farsan och några andra sköningar varit ute en sväng med båten. VILKEN DAG. VILKEN SOMMAR. JAG ÄLSKAR DEN!

(Utklipp Isabella Löwengrips bok)

 

Efter dagens 7-16 arbetspass med bäste Frida, svängde jag förbi hemma och tog på mig klänning. Sommaren har nämligen även besökt Skellefteå idag. Hur underbart?! 

 

 

 

Efter dagens 7-12 pass på jobbet åkte jag iväg och veckohandlade. Massor av fooood!

Jag har till 90% bestämt mig för att plugga till beteendebetare. Här ser ni alla orter med bostadskaranti. Jag ska fasen söka i alla orter och flytta dit jag kommer in hehe. Dock är jag väldigt sugen på att plugga i Västerås, Trollhättan eller varför inte Kalmar?

Mötte upp min finaste Elin som hade planerat ett träningspass. Vi gjorde en jäkla massa armhävningar, axelpressar, rumplyft och mag-övningar. Så här har ni en som kommer dö i träningsvärk imorgon hehe.

Godmorgon Fina Du! 
Jag har just gjort mig klar för att spendera denna soliga och varma tisdag inne på jobbet. Dessutom ska jag dra igång träningen ikväll. Inte satt min fot i gymmet på två månader, men känner att det är dax att komma igång nu. Kroppen mår värdelöst av att inte träna. Den mår ännu sämre av att äta kakor istället för mat till middag. Haha fan vad jag har failat med hälsan i sommar. Men nu tänker jag faktikst styra upp det hela hehe - äta mat istället för socker och träna istället för att inte träna. Det blir nog kanoners bra. Man har bara en kropp, den ska man ta hand om=)

Kom ihåg att denna dag aldrig kommer igen. Gör någonting du inte trodde att du skulle våga! 

(Utklipp från boken The golden year)

 

 

... fynda skor som passar till BÅDA höstjackorna och favoritväskorna. Materiel lycka! Jackan ni ser till höger var svindyr men troligtvis värd varenda krona. Den jackan gör så att jag längtar till kylan och hösten hehe.

Nej nu måste jag sluta tramsa och göra mig i ordning för kvällen som kmr spenderas med favoritfolket.

 
viktiga ord från Paolo Roberto!