Dessa fyra bilder bekriver min dag hittils grymt bra!
Bild ett: Har jobbat (i en tröja som var större än ett hav!)
Bild två: Frida har bokat oss biljetter till Summerburst i Göteborg. DÖR! 

Bild tre: Goda Protein Lunchen. Stekta 2ägg och 2bananer. Keso & god drickan. 
Bild fyra: Direkt efter 50 minuter på crosstrainern. Lyckligaste (& slutaste) tjejen på gymmet ?!

Resten av kvällen är oplanerad. Men funderar på att se hockey och bara ta't lugnt! 

Jag har ett Fadderbarn. Cephas heter han och bor i Ghana (mitt volontärhem). Han har det mest charmiga leendet jag någonsin skådad. Ett leende som skulle få den hårdaste politikern att smälta. Cephas är bara tolv år gammal och älskar skolan. Han brukade alltid komma skrikandes "Madame Julia, LOOOK" då ville han visa sin läxa. Han log alltid när jag läste den. Man såg hur ögonen glittrade när jag talade om att det var bra. Jag sa att det var bra, trots att jag inte fattade någonting. Jag menar, kan inte deras Ghana språk? Men att se Cephas ögon glittra sådär och ett leende som når öronen, ja det är värt allt. 

Trots Cephas underbara personlighet, har han varit med om någonting fruktansvärt. När han bara var några månader gammal åkte han bil med sina föräldrar. De krockade. Rejält. Föräldrarna dog. Det gjorde inte Cephas. Han såg bara döden i vitögat, men överlevde. Mot alla odds. Därefter tog släktingar hand om Cephas. Men de hade dåligt ställt med ekonomin. Han fick inte gå i skola, han hade inte en sjukförsäkring, aldrig några rena kläder och knappt mat på bordet. Jag vill påstå att han var nära döden varje dag. För det är alla barn utan sjukförsäkring. Ett stick från fel mygga och de är döda.. Fy fan så jävla orättvist. För vet ni? Jag kan se potential i Cephas. Jag ser att han vill någonting med livet. Hur han kämpar och vill bli bättre. Hur han hjälper andra och älskar att lära sig nya saker. Jag ser hur han verkligen vill lyckas. Och allt med ett leende på läpparna - helt utan föräldrar... Varför ska han vara så drabbad? bara för att han föddes på fel sida jordklotet? Snedvridna jävla värld. 


Inom kort blev i alla fall Cephas placerad på barnhem. Shalom Orphanage. Där fick han det bättre. Rena kläder, en madrass att sova på. Sjukförsäkring. Mat tre gånger om dagen. Skola. Och mig. Julia Fadderförälder. Jag skänker honom 250 kronor varje månad. Mina bäst spenderade pengar. Det är mina pengar som ger honom möjligheterna till att nå sina drömmar. För jag ser hur han drömmer och hur han vill lyckas. Utan ett sponsrat barnhem och en fadderförälder hade han aldrig fått möjligheterna som han har idag. För utan mat orkar man inte prestera, utan skola lär man sig ingenting och utan sjukförsäkring kan man dö vilken sekund somhelst. 

Jag skänker mina 250 kronor till Susannaighana. Det är Susanna som byggt upp barnhemmet jag jobbat på. Ett fantastiskt ställe. Hon har hjälpt oerhört många barn & det har hon gjort tack vare oss som skänker pengar... Det bästa med att skänka pengar till Susanna är att det inte finns NÅGRA mellanhänder. Alla pengar åker direkt till livsviktiga projekt i Ghana. Dessutom har mina egna ögon sett allting.. Det är helt fantastiskt. Susannas nästa projekt är att få fram Ström till barnhemmet. (Nu finns det ingenting alls, inte ens en liten lampa). Om hon ska klara av detta behöver hon oss. Faddrar och bidragsgivare. Tro mig. Varje liten krona gör skillnad. KLICKA HÄR.

Smal midja. Raka och vita tänder. Stora ögon. Stora läppar. Långt och blont hår... Ja, av alla dessa "krav" stämmer jag in ungefär 0 %. Jag ser inte alls ut som man "ska göra". Men vet ni? trots det så fixar jag mitt jobb, jag fixar Afrika & kommer antagligen fixa en vidareutbildning - och tjäna pengar som gräs? (haha nämen ni fattar).

Jag vet att jag inte har blont hår, uppumpade läppar och vikt 42kg. Men jag vet också att det är en sån liten del i det hela. Dessutom är det utstrålningen som gör en person fin. Har ni tänkt på det? Folk som kommer in i ett rum och visar självsäkerhet, ett leende & "HEJ HÄR ÄR JAG". De personerna blir oftast snygga också. Medan personer som lite försiktigt kommer in och "hihih hej..urr-rsäkta hihi här är jag". handlöst blir liiite fulare.

Igår eftermiddags fick jag ett samtal av Elin "Öj, kommer och hämtar dig nu. Vi ska på fotbollsgala med hotell, trerätters och allt". Så vad göra? Jag bara skrattade och sa att jag självklart hänger på. Slängde ner halva min garderob i en väska. Hämtades upp av Elin och pumpade musik hela vägen till Umeå.

Väl i Umeå hade vi en timma på oss för fix inför den stora galan. Nu snackar vi alltså en FIN gala där man inte får sitta med armbågarna på bordet, där man måste sitta med rak rygg, inte prata med mat i munnen, använda rätt bestick och lägga en servett i knäet! I alla fall, när vi hade checkat in på hotellet och ÄNTLIGEN hittat rätt hotellrum, så insåg vi med stor fasa att det endast fans ETT badrum och ETT el-uttag. Vi greps av panik. Hur skulle vi hinna fixa oss snygga? - Men vi löste det. Hann även sprätta första sidern... En timma senare var vi faktiskt klara, trott eller ej. Klockan 18.30 befann vi oss i Gala Lokalen. Blev välkomnade med champange och mingel. Därefter fick vi sätta oss till bords och äta förätt, vin, varmrätt, vin, efterätt. Vi fick även höra på fantastisk musik från en föredetta IDOL deltagare. Se glada fotbollsspelare ta emot priser och bara skratta åt den underhållande konferenciern. 

Galan slutade efter tio. Då sprang jag och Elin tillbaka till hotellet igen. Lockade till håret ännu lite mer, taggade till med musik och någon till cider (försöker skriva fint, eftersom mamma läser min blogg - haha). Tog oss tillslut ut på stan. Träffade randomUmeå bor och hängde med till ett soft uteställe. Jag tog mig in på 20 gräns (coolT) Vi beställde drinkar. Lärde känna folk. Dansade. Skrattade. Shots. Snack. Det där vanliga alltså.  Därefter styrdes efterfest (shots, musik, sång, skratt, mobbad, spel, ännumershots, hey-lovelife) med helt random Umeå bor till klockan halv åtta i morse. (d-ö-d men g-l-a-d). Då hängde de med till vårat hotell och tjuvade hotellfrukost innan vi chillat på hotellrummet till klockan 14.00. Då handlade jag och Elin upp halva Coop och började våran bilfärd hem igen. YOU ONLY LIVE ONCE. 


Detta inlägg innehåller troligtvis massvis med stavfel och tokiga meningsbyggnader. Men jag är trött som ett a-s (har inte sovit en sekund i natt!) Så jag orkar inte rätta texten. Hoppas ni överlever. Puss!.... ÅÅååh. Jobbet ringde just. Så nu taggar vi natt jobb;) Somsagt. you only live once.

Jag har hängt på stan hela dagen. Shoppat och skaffat jul inspiration. Tänkte nämligen snart julpynta lägenhten och det känns kulkulkulkul. Synd bara att lägenheten är så liten jämfört med mina julpyntningsplaner... hm, får se var detta slutar;)

Kvällen ska jag spendera i Stackgrönnan, hemma med min fina familj. Tacos, Godis, Chips, Cola och Xfactor väntar. Typiskt svensk fredagsmys. Älskar sådanna kvällar! 

Hoppas ni också får en fin kväll. Kom ihåg att du är värd att unna dig någonting riktigt gott och onyttigt, som beölning efter en slitsam vecka. PUSS!

 

 

Jag har alltid varit impulsiv av mig. Om jag tycker att håret är för långt, står jag två sekunder senare med en sax i handen. Om jag är sugen på en utlandsresa, skickar jag sms till alla tänkbara resekompisar inom någon minut. Om jag känner för att uppfylla en dröm, sitter jag i ett flyg till Ghana en månad senare.. Ja ni fattar säkert! Jag älskar att vara spontan och min magkänsla har sällan fel. Litar på den till 1000%. Så i helgen kom jag på att "microdermal" är riktigt jävla snyggt. Tog snabbt kontakt med en piercare. Två dagar senare satt jag hos honom och två minuter innan det tänkte jag "hmm.. var ska jag sätta smyckerna då?"...

Och bilden visar resulatet. Jag älskar det redan. Dock lite blodigt och irriterat för tillfället. Men det är så jäkla grymt ändå. Smycken i huden, vem var den smarta som kom på det?! LOVE IT.

 

 

 

Åtta ikväll åkte jag och Matilda upp till stan. Först till Simon som gjorde två microdermal på min handled (visar sen - sjukt ballt!). Därefter köpte vi med oss massa fika och våldgästade Elin. Underbart struntsnack där i några timmar innan jag och Matilda drog in på stan. Smygpremiär av Breaking Dawn part 2. Så underbar film. Love.Love.Love.

 

Om en guldring betyder mycket för dig, är det ingenting i jämförelse med denna bild för mig. Det var sista dagen i Ghana och bara en timma kvar innan "the black car" skulle hämta upp mig och Jessika - för att skjutsa ut oss til flygplatsen. Den sista timman i Ghana kommer jag aldrig att glömma. Att känna så mycket, på så kort tid trodde jag var omöjligt.

När ni kollar på denna bild urskiljer ni garanterat mig, en till tjej och massor av barn. För mig är det inte "massor av barn". Jag känner dem allihopa. Jag kan berätta om alla deras personligheter. För alla var så olika. Som killen vänsterplacerad på bilen, i den gröna tröjan. Han var en väldigt blyg liten kille. Pratade sällan och skrattade sällan. Men han fullkomligt älskade att bli fotad. Varje gång kameran åkte fram stod han närmast linsen. Han log inte då heller. Men han älskade det, det syntes i ögonen... Första veckan i Ghana tog han avstånd. Jag såg det, för jag ser sådant. Jag såg hans blyghet och att han egentligen ville vara med. Så jag drog med honom. Tjuvkramade honom och fotade lite extra. Andra veckan på barnhemmet vågade han närma sig. Han hängde ofta på mina axlar när jag satt ner, eller höll mig i handen. Han vågade absolut inte kramas, men jag tjuvade en lite då- och då. Tillslut började han le. Mitt hjärta smälte. Ett leende från den mest blyga pojken i världen. Ja, värdefullt! Jag och denne pöjk fick ett speciellt band. För jag såg honom och hans blyghet. Därefter var han alltid i närheten av mig. Han litade på mig och kände trygghet. Älskade, underbara, fina barn. Om du bara visste hur värdefull du är?

I alla fall. Efter att bilden knäppts, hade vi bara en timma kvar på barnhemmet. En timma. Barnen sjöng avskedssånger, dansade och trummade. De skrattade och kramades. Men ändå låg det någonting i luften. Skratten var inte lika varma som tidigare och kramarna blev allt längre. När det började dra ihop sig tog jag Joseph åt sidan. Joseph som ät 82 år och tar hand om alla barnen. Den mest positiva och glada människa jag känner. Vet ni? Andra dagen jag och Jessika vistades på barnhemmet sa han "I dont see you like white people. You are African woman". Jag drog i alla fall Joseph åt sidan och gav honom en kasse med kläder/leksaker/målarblock. Jag sa "give this to the kids when we have traveled". Joseph kollade ner i kassen, jag tycktes urskilja en tår rinnandes från det trötta ögat. Han vände blicken mot mig, log och gav mig en varm kram. "God bless you, madame Julia, my ant". Joseph kallade alltid mig så, för att hans egen faster heter Julia. Mitt i allt hörde jag barnen skrika "the black car is here". Jag och Joseph gick ut till de andra. Det mina ögon mötte då kommer jag aldrig att glömma. Det var fruktansvärt..

Var jag än vred blicken såg jag gråtande, skrikande, förkrossade och ångestladdade barn. Jag fick den största chocken någonsin. Aldrig hade jag trott att barnen skulle gråta. Sådär. Med tveksamma steg gick jag mot barnen. Började krama dem. En efter en. Jag torkade deras tårar och sa att de inte behövde vara ledsna. Mitt i allt kramande, så såg jag min pojke (han i grön tröja) sittandes ensam på en bänk lite längre bort, med ögonen riktade på skorna. Jag gick fram till honom. Böjde mig ner och såg på honom. Han kollade fortfarande på sina skor. "I love you, my friend" sa jag och tjuvade en kram. Han kramades inte tillbaka. Han grät inte. Jag kände mig verkligen som den största svikaren i världen. Som visat den vilsna, föräldralösa pojken, att han kan lite på mig & sedan lämnar jag Ghana, bara sådär. Jessika sa "Jag går till vårat rum nu, där bilen parkerat - kom när du är klar". Jag gick tillbaka till de andra barnen och fortsatte krama dem. De grät fortfarande. En mer än den andra. Tillslut viskade jag fram "i must go now". Sedan gick jag. Jag var helt tom. Kände ingenting. Längre fram så såg jag Jessika lasta bagaget i bilen. Mitt i allt kände jag små fingrar vid mina händer. Alla barn hade gått bakom mig, två tagit mig i handen. Jag log. De följde mig hela vägen till bilen. Jag och Jessika satte oss in the black car. Vinkade. Backade ut och åkte iväg. Jag kände ingenting. Men Jessika viskade fram "åh, så jobbigt det där var" sedan såg jag att hon grät..

Jessika har rätt. Det var jobbigt. Helt klart top tre värsta upplevelserna i mitt liv. Det mina ögon mötte när "the black car" kom. Jag finner inga ord på det. 

På bilden ser ni pappa och faster. Idag ska vi träffas och äta tårta och grejer. Så, grattis pappa fafääään! 

Det var en mörk och kall eftermiddag. Jag småsprang till bilen och kände hur dum jag var, som tagit mina tighta svarta jeans och bara en skinnjacka över den tunna tröjan. Men att frysa har alltid varit min grej. Jag liksom gillar det. När jag äntligen var framme vid bilen grävde jag i fickorna i något som kändes åratal innan jag hittade nycklarna. Klickade "lås upp" på min nytvättade svarta volvo S80. Jag satte mig i förarsätet och placerade all shopping på passagerarsätet. Påsarna tog nästan upp hela ytan. Jag log när jag såg det. Lyckad shopping, tänkte jag. Sedan fastnade jag med blicken i backspegeln. En kritvit flicka med knallröd näsa tog upp bilden. Snygg jag är. Mitt leende försvann och jag startade bilen för att låta värmen spridas. Tryckte sedan ner min IPHONE 4S i mobilhållaren och klickade fram spotify. Skruvade volymen på max, basen likaså. Jag slängde en blick i backspegeln innan jag rullade iväg..

Där satt jag i bilen och sjöng med till Stiftelsen. Högt sjöng jag, samtidigt som mina händer trummade på ratten. Ni vet, sådär som man alltid gör i bilen? Mitt i allt såg jag rödljus lite längre fram, så jag började bromsa in. När jag stod där och växlat om till friläge började "Love my life" att dunka ur högtalarna. En låt vi lyssnade mycket på i Ghana. En klump bildades i magen, samtidigt som ögonen blev allt blötare. Saknaden blev sjuk. Jag slöt ögonen och på en sekund var jag i Ghana igen... Jag gick där på marknaden med Jessika. Alla i vår omgivning var glada, alla med stora leenden. De flesta kom fram och kände på våran hy. Vit hy, konstigt tyckte dem. Därefter skrek alla med ett skratt "obroni" efter oss, det betyder vit människa. Titt som tätt kom det fram killar som friade. Skämtar inte när jag säger att minst femtio killar friade under mina tre veckor i Ghana. Så fruktansvärt Charmiga. Just denna eftermiddag på marknaden så fick vi lite extra mycket uppmärksamhet. Nästan så att någon rullat fram röda mattan för mig och Jessika. Där gick vi som två mega-kändisar som alla ville hälsa på. Ung som gammal, glad som glad. Vi mötte upp Johanna också. Underbara, bästa Johanna. Så gick vi där. Alla tre. På världens finaste marknad. Bland världens bästa folk. I världens finaste Ghana.

Mitt i mitt dagdrömmande hörde jag en bil tuta. Jag vaknade snabbt till, la in ettan och körde iväg. Därefter fick låten gå på repeat resten av hemfärden. Sjöng med som en galning. Jag log. Vilka fantastiska minnen jag får bära med mig. Wow. Ibland blir jag imponerad över mig själv. Att jag faktiskt varit i Ghana. Det är någonting jag är stolt över. 

Såhär ser en gata på "stora marknaden" ut i Ghana. Fotot är taget av mig, för cirka ett år sedan. Så, det var på denna gata alla gick runt och spelade den underbara låten. Samma låt som gick repeat i min bil i eftermiddags. Om ni klickar på bilden, kommer ni till den fantastiska låten! Värd att lyssna på <3

 

Måndag. 08.00. Kallt. Sol. 
Tänkte starta dagen på bästa möjliga sätt, nämligen med joggingrunda i skogen - med världens bästa musik i öronen. Det bästa som finns. Har inte varit ute och sprungit på säkert en månad, så jag taggar nog snart sönder!!

 

Klockan två i eftermiddag rullade jag iväg med min fina volvo S80. Jag hämtade upp Julia och parkerade hos Alexandra. Där har vi spenderat hela eftermiddagen. Blivit bjudna på fika och fått ss-snygga naglar. Underbart! Och sate så snyggt det blev. 

Min lördagskväll kan ni stava k.a.n.o.n. Jag tvär-slängde ihop en kladdkaka innan Matilda låg på tutan utanför min lägenhet. Fort på med skorna och räser nerför trapporna. Vi drog en raggarsväng med bil, pumpade hög musik och hämtade upp några boys. Skjutsade dem till, någonstans? Roliga och spontana var de också - sådant gillas;) Därefter siktade vi på min finfinfiiiina lägenhet igen. Massor av brudar hade också hittat dit. De hade även hittat min kladdkaka och myst ner sig i soffan. SSååå, jag tog mig lite middag ( kladdkala alltszåå). prejade ner mig själv i soffan och haffade åt mig några kuddar. Allt för att lyckas gömma nyllet när Skräck filmen blir för hemsk? Jag och brudarna har jävlart skrikigt halsen av oss i kväll. Haha fyfan vad jag hatar skräckfilmer, trots att dem är underbara att se. 

Nu tänkte jag dejta huvudkudden och försöka glömma allt hemskt mina ögon tvingats genomlida i kväll. Fruktansvärt så rädd jag är. Mörkrädd också, fan;) Godnatt! 

Hög svans och mysigaste tröjan ever. Perfekt för kvällens planer! 

Nu måste jag springa vidare. Hoppas alla får en riktigt grym lördagkväll. Kom ihåg att allt blir vad du gör det till!

 

Fredag-Kväll-Natt-Morgon = Sminkade Emil. Rejsade iväg till Elin. Färgade hennes hår. Drog till hemmakväll. Inhandlade godis. Satte oss i bilen. Skruvade ljudet på högsta. Sjöng med. Stiftelsen på repeat. Höjde basen lite till. Skrattade som hyenor. Skjutsade roliga människor, i massor. Virrade bort oss TOTALT. Skrattade lite mer. Sjöng lite högre. Skjutsade ännu mer folk. Hälsade på förfest. Matilda var en läskig docka. Klockan blev tolv. Hem till Mia. Fikade mackor. Pratade sönder. In i bilen igen. Träffade polisbil(!). Körde allsång med fyllon. De ville höra stiftelsen. Jag och Elin blev glada. Sjöng. Skrattade. Iväg till OKQ8. Handlade körv. Gott. Som. Fan. Klockan blev fyra. Vi fortsatte skjutsa folk. Klockan blev fem. Vi blev övertrötta. Gav upp. For hem. Nu ska jag ställa larmet på 08.30. Får två timmars sömn inatt. Igen. Men jag är lycklig ändå. Kommer somna med fett smile på läpparna. = Good to the night

 

 
Tvingade Emil att le framför kameran för någon dag sedan. 

 

Fredag. Bästa dagen på veckan? Helt klart. Denna fredag är dock liite bättre än alla andra. Bara för att det är Halloween. Ikväll står det antagligligen "fest-folkparken" på 98 procent av skellefteås kalendrar. Men inte i min. Hehe. Har nämligen varit i Afrika och blev sjuk. Vissa dagar kan jag fortfarande känna av det. Såå jag och Elin ska köra i kväll/umgås med massa kung folk. Tvekar inte en sekund på att det kan bli en grym kväll.

Nej, gud. Nu måste jag skynda mig. Ska snart in till stan och fixa massa ärenden. Även ett möte med Chefen väntar. Spännande! 

 

Som alla andra är jag duktig på att uppdatera instagram. #followme "juliaajoo". 

 

 

 

 

Godmorgon fina du. 

Vilken fruktansvärt kall dag. Bara för det har jag tänkt glänsa runt i min mysiga lurv väst hela dagen. Perfekt för en ledig torsdag. Annars har jag inte tänkt åstadkomma speciellt mycket. Möjligtvis lyssna på någon go musik, slänga ihop "halloween-muffins" och bara njuta av ledigheten. Precis sådär som man ska göra. (och faktiskt får göra) För vet ni det? - ibland är det helt okej att göra inte-ett-skit :)