Ingenting är omöjligt. Bara man vill så går det.

 
En ätstörning går att likna med styrketräning och kärlek. Allting handlar om att våga sig ur trygghetszonen för att bli starkare. Lyfter man jämt samma vikter blir man inte starkare. Äter man alltid samma "trygga" mat blir man inte friskare. Vågar man inte satsa på kärleken vinner man aldrig killen. Man måste våga för att vinna. Ibland måste man ta det första steget, trots att man inte ser hela trappan. Våga sig ur trygghetszonen och kämpa lite. Jag menar, har du någon gång pressat dig själv extra hårt under ett joggingpass, fått ny rekordtid och VARIT MISSNÖJD liksom? nej jag skulleinte tro det. Du måste kämpa och lita på dig själv i alla lägen. Det är hemligheten till att nå dit man vill. Du kan visst.

There can be miracles
When you believe



Jag blir så livrädd


Det är extremt sällan jag kollar bak på det förflutna. Men idag hamnade jag i "recovery" dokumentet som finns på min dator. Tårarna rann när jag läste alla texter och såg alla bilder. Jag blir så jävla livrädd. Hur kunde en liten flicka göra så mycket ont mot sig själv? Svälta kroppen så hårt att blodproverna blev #)=!" åt helvete. Hur kunde en liten flicka vägra dricka vatten framför sin mammas ögon. Livrädd  beskriver en ätstörning riktigt bra. För det var känslan man hade varje sekund. Livrädd och uppgiven.

Jag tycker så synd om den lilla flickan. För hon var så rädd, så fruktansvärt livrädd. När jag läser alla texter från då, kryper sig den livrädda känslan tillbaka. Den livrädda känslan blandat med osäkerhet och uppgivhet. Vet ni? Idag är jag frisk och stark. Men att vara stark handlar inte om att vara stenhård. För hur stark man än är, blir man ibland den lilla flickan igen. Och det är okej. Då behöver man någon som håller fast en i en varm kram och säger "Det är lugnt, du kommer aldrig någonsin mer att må sådär". Det är så viktigt att de finns folk i ens omgivning, som tycker om en för precis den man är. Som alltid vill finnas där och som aldrig sviker. Oavsett hur man mår!

Till alla er som lever i en ätstörning just nu. Det är inte erat fel att ni är sjuka, vissa bara drabbas liksom. Men jag vet hur det känns, jag vet hur man mår. Det är förjävligt. Varje sekund är förjävlig. Snälla. För eran egen skull och för alla i din omgivning - sök hjälp och börja resan. För ett liv som sjuk är inget liv alls. Det är först när man är frisk som livet börjar. Och jag looooovar. Livet kan bli riktigt fantastiskt igen!

#EttMinneblott




En historia som säger jag överlevde.

 
 
"Varje sår lämnar ett ärr och varje ärr bär på en historia. En historia som säger jag överlevde."

Trots att jag gjort slut med den så kallade ätstörningen, så kommer jag alltid bära med mig alla ärr från den tiden.
Som hur jag såg rädslan i min familj och vänners ögon, under dem dagarna jag inte ens drack vatten. 

Än idag är min hjärna inställd på kalorier. Jag kan snabbt i huvudet räkna ut hur många kalorier som ligger på tallriken framför mig. Dock får jag inte ångest av det längre. Men ändå. Hjärnan tvingas alltid gå på högvarv.

Då jag drabbades av sjukdomen, bildades en stor skydds-mur runt mig. Allt för att inte bli krossa. Tyvärr finns denna mur kvar än idag. Jag är liksom en porslinsdocka när det kommer till att släppa folk innanför min mur. Ett snedsteg från den nya personen & jag tappas i marken. Just därför väljer jag mina vänner väl. Dock... så hatar jag att min mur är så enormt jävla "stor". Jag jobbar dagligen med att få muren att krympa.

Från den värsta tiden har jag minnen från nätterna. Då jag inte fick sova. Nej. För min sjukdom sa att "fyra timmar sömn varje dygn var nog. Jag var inte värd mer". Därför låg jag vaken hela nätterna, kollade upp i taket och hade noll känslor. Av någon sjuk anledning gick skivan med "Sarah Dawn Finer - sanningen kommer om natten" på repeat. Kan idag inte lyssna på den skivan faktiskt.

Men idag kan jag stolt säga att jag är en av dem överlevande. Häftigt va? Sjukt jävla häftigt. Nu kan jag liksom sova 11 timmar en natt & känna mig värd alla timmarna;) haha dessutom har jag valt att göra någonting bra med mina ärr. För jag menar. Utan den historien hade jag aldrig skapat denna blogg. Eller haft den empati som jag har idag. Jag hade aldrig heller varit lika motiverad för framtien. Eller brunnit lika mycket för att hjälpa andra människor. Aldrig hade jag tyckt om mig själv som jag gör idag heller.... Alltså shit..
 
Till alla ni som varit med om historier som givit er ärr: Det kan vara tungt, jävligt tung. För ärren kommer alltid att finnas kvar. Vissa ärr kan vara svårläkta och behöva år med återhämtning. Vissa sår kanske aldrig läker med tiden? Däremot måste man göra sitt bästa. Sitt bästa för att göra någonting bra av historien man ändå bär med sig.
 
#Det ska vara gött att leva.



12 kilo och livsglädje

 Att vara naturligt smal är lika vackert som att vara naturligt kurvig. Det farliga är när man försöker trolla bort sig själv och sin ångest med hjälp av träning och bantningsmetoder. Jag bantade bort 12 kilo och min livsglädje. Nu är alla kilon tillbaka, livsglädjen likaså. Det väger jag sjukt mycket högre! 

Jag är en kurvig tjej och det är okej med mig!
 



FREDAG OCH MIDSOMMAR

 



SKILJER 12 KILO MELLAN BILDERNA


Helt sjukt att det är hela tolv kilo som skiljer bilderna emellan. För två år sedan bestämde jag mig för att vrål-banta. Tack vare det har jag massor av erfarenheter av banting idag! 

1. Om du bantar kommer din rumpa och dina bröst försvinna först.
2. Muskler försvinner innan fettet av bantning,
(& därför kan du uppleva dig själv tjock, eftersom skinnet börjar hänga)
3. Man blir inte lyckligare av att vara smal. 
4. Kroppen är som en bil, den behöver bensin (mat) för att orka framåt. 
5. Det är bara om du är överviktig du bör tänka på bantning (då av hälsoskäl).
6. Killar har ingen aning om vad celluliter är. 
7. Godis, potatisgratäng och glass är nyttigt för själen. 
8. På sommaren ska man ställa tillbaka vågen 5kg, sommarvikt kallas det;)
9. Du är mycket snyggare än du själv tror. 
10. Ändra inte på dig själv för att killar/tjejer ska gilla dej. Låt dem gilla den du är istället:)



Nu är jag tillbaka på riktigt

Ni kan inte förstå min lycka just nu, har fjärilar i hela magen haha!! För vet ni? Ätstörningen snodde med sig mitt största intresse för två år sedan. Har alltså inte satt en fot i stallet på två år & jag har saknat det varje dag. Har liksom känt mig vilse och orolig;P. Men ikväll har jag pratat med Lotta & i sommar ska jag hjälpa till med Lisen igen. Jag ska alltså börja om med mitt största intresse, förstår ni vilken jävla vinst det är? - känns som att en stoooor pusselbit i mitt liv just föll på plats. Älska livet och älska att sommaren2014 kommer bli helt jävla underbar! <3




SVAR PÅ KOMMENTAR


Svar: Hej och tack för din kommentar. Jag har själv suttit i din sits och vet hur fruktansvärt jävligt det är. Däremot har jag tagit mig ur skiten - så du måste lita på det jag skriver åt dig nu! 

Att dina värden är dåliga är ett tecken på att du äter för lite & att kroppen står i svält-läge. Du låter ätstörningen bestämma över dig - vad du ska äta, träna och hur du ska leva. Ätstörningen har dig i sin hand och viskar i ditt öra hur fet du blir av mat och om du inte tränar etc. Men det är osanning. För vet du? Vi förbränner energi (mat) bara genom att andas och att sitta i soffan. Just därför är det vetenskapligt uträknat att kroppen behöver 2000kcal varje dag för att hålla sin vikt. Och inte ens en pizza är 2000 kalorier, så du kan alltså äta en hel pizza varje dag utan att gå upp i vikt=)... Så om du tränar måste du äta minst 500kcal extra varje dag! 

Din ätstörning viskar osanning i ditt öra. Du måste ge den rätt information. Då ångesten kryper sig på och skriker att du är fet som inte tränar - då ska du skrika sanningen tillbaka - att du har träningsuppehåll för att du är rädd om din kropp (för om du fortsätter såhär kommer du tillslut förstöra din kropp..). Sedan får du även säga till din ätstörning att du redan är underviktig. Att du har dåliga värden & att man inte alls blir tjock när man inte tränar. Det krävs två stora pizzor varje dag i flera månaders tid, för att gå upp i vikt. - Säg det till din ätstörning! 

Jag tycker att du ska sätta träningsförbud. Sätt ett förbud på en månad och tillåt dig själv att ta två promenader i veckan. Så hade jag det. De var tufft... Men när hjärnan får tillräckligt med energi att "svält-hjärnan" kopplas ifrån, så har man kommit en bra bit på vägen, det är först då man börjar tänka logiskt igen.. Jag menar.. min svält-hjärna inbillade mig att 1/2 äpple till middag var för mycket....

Varje gång du "vinner" över ätstörningen så krymper den. Om du tex håller dig en dag från träning, trots ångest, så har du vunnit - det var på så vis jag jobbade emot min ätstörning... För varje gång du utmanar ätstörningen och vinner - så kommer den att krympa... Självklart är återfall något du kommer att ha, men det är en del av läkningsprocessen.

Just nu har ätstörningen dig i sin hand. Men genom utmaningar och vunna fighter kommer du snart lyckas trycka ner ätstörningen i din bakficka. Du måste bara vilja bli frisk själv också!

Kör hårt bruden. Skulle bli jätte glad att få höra om dina framsteg, som jag vet att du kommer att ta!<3

En ätstörning och svält-hjärna viskar så mycket osanning i ens öra. Tillslut SER man verkligen detta!



Måndag

 



Min fina vän


Tänk att det bara finns ett enda exemplat av Elin Lundgren & tänk att hon blev just min vän. Det är magiskt. Så mycket kärlek<3



Nu är jag redo att nå mållinjen

 
Everybody wants happiness, nobody wants pain. But you cant have a rainbow without a little rain. 



Remember

 
Tänk på det, finisar! 
Sedan hoppas jag att alla som är lediga i helgen kan äta extra godis/chips åt mig som jobbar. HEHE!



Ett pinsamt inlägg hehe