Exakt tre år sedan

 
4e september förblir ett speciellt datum för mig. Idag är det nämligen exakt tre år sedan jag satte min fot i Ghana för första gången. Tre år sedan jag träffade barnen på Shalom Orphanage för första gången och exakt tre år sedan jag uppfyllde en av mina största drömmar - att vara volontär! 

Det känns kul att jag fortfarande har kontakt med Susanna Benckert (ansiktet bakom Shalom Orphanage). Och ännu roligare känns det att hon köpt sin andra mark i Ghana nu och ska bygga upp ytterligare ett barnhem... Roligast känns ändå att jag ska jobba ideellt och helhjärtat med det nya barnhemmet.... Allt för dem (för tillfället) 27 hemlösa barnen <3

I april åker jag ner till Ghana igen. För att se hur bygget av det nya barnhemmet går, samt träffar dem 27 barnen som ska bo där.... Och självklart... ska jag även passa på att umgås med alla underbara barn på Shalom Orphanage!



TB FRÅN 2011


När jag tänker på er blir mitt hjärta alldeles varmt. Alla fantastiska små varelser! <3 



Värdefulla Guldklimpar


Varje gång jag tänker på Ghana & att jag snart ska tillbaka. Ja. Varje gång blir hjärtat alldeles varmt. 



Ville att smärtan skulle försvinna. Men den gjorde inte det.

När jag skriver om Ghana här i bloggen fokuserar jag ständigt på det positiva med resan. Jag brukar blunda för det negativa. I Afrika lever dem ett helt annat liv än vi, här försöker jag förklarar känslan då man blir sjuk i ett fattigt land - och en ännu fattigare by. 

--------------------------------------------------------------------

Jag minns det där dygnet som igår. Jag minns hur jag låg där i Ghana på de hårda plankorna, i det varma rummet under det vita myggnätet. Jag minns hur mina egna smärtor väckte mig i den mörka natten. Aldrig någonsin hade jag haft så ont. Mina tårar började rinna samtidigt som jag slog mig själv med knytnäven i magen. Ville att smärtan skulle försvinna, men den gjorde inte det. Jag låg där, med panik och trodde nästan att jag skulle stryka med. Ja, så fruktansvärt ont gjorde det. Efter en stunds tvivel så tvingade jag mig själv upp ur sängen. Jag satte på mig mina svarta flipflop, haffade åt mig en halvkass ficklampa och gick ut i den kolsvarta natten. Ficklampan fick agera vägvisare. Det var verkligen mörkt ut och där gick jag helt ensam, med sikte mot toaletten. (Byn jag bodde i har ingen el och toaletten var ett hål i marken). När jag öppnade dörren riktade jag ficklampan mot väggen, dår jag såg två ödlor sitta. Jag har fobi för ödlor och fick en panik attack. Jag började gråta samtidigt som det kröp i hela kroppen. Jag ville verkligen inte in, men det fanns inga andra alternativ. Jag hörde flugorna surra nere i toaletthålet, samtidigt som jag bet mig själv i läppen. Jag slog lite med vägvisaren i väggen, för att skrämma bort ödlorna. Sedan sprang jag fram till toaletten och spydde upp allting jag någonsin stoppat i mig.

 

Hela min kropp skakade, mina tårar rann och jag vinglade mig tillbaka till sängen igen. När jag väl låg där började jag frossa trots den tropiska värmen, magen plågades ännu hårdare och oron kom krypandes. Jag saknade mamma. Men mamma kunde inte göra någonting, för hon befann sig på andra sidan jordklotet. Jag kände mig så liten, så liten och rädd. Rummet svajade, jag började helt plötsligt att svettas. Det fanns ingen el i byn där jag bodde, så en fläkt fanns inte heller. Jag kände mig ensam.

Dagen efter låg jag utslagen i sängen. Jag hade fortfarande inte somnat när min volontärkompis Jessika undrade hur jag mådde. "Du ser inte frisk ut Julia" sa hon och kände i min panna. Jag vände mig ifrån henne och sa att jag inte kunde gå till barnhemmet. Ska sanningen fram kunde jag knappt stå på benen, dem var så svaga och jag fick inte i mig vatten. Jessika blev arg eftersom jag vägrade dricka. Hon pratade med byns hövding, som ville ta mig till lasarettet. Men det vägrade jag också.

 

Hela dagen låg jag inne på rummet, under myggnätet i nästan 30 graders värme och hade hög feber. Smärtan i magen blev bara värre och jag var rädd. Där vid tolv på förmiddagen orkade jag inte mer. Jag ringde hem till mamma. Jag viskade fram "Mamma jag är ganska sjuk, du måste hjälpa mig". Jag grät och hörde en oro i mammas annars så lugnande röst. Hon sa att jag var tvungen att dricka vatten & hon sa att hon älskar mig. När jag lagt på så kom Jessika in i rummet. Hon la sig bredvid mig och strök mig över pannan "Julia, det kommer att bli bra" sa hon med en lugnande röst. Men jag bara grät.

Ja, det dygnet är bland det värsta jag upplevt. All rädsla och smärta. Jag vill gärna uppleva Ghana igen, allting utom det. Man kände sig liten och svag i ett stort land. Tyvärr höll sjukdommen i sig under tre månaders tid när jag kom hem till Sverige igen. Feber, minus sju kilo, dropp, barnmat, inflamerad mage, sjukhusvistelser, parasiter, magkatarr, blåsor i hela munnen, hög puls, högt blodtryck och en sjukskrivning. 18 år och sjukskriven, något man kan skryta med i CV:t? - Nej..

 
Under min sjukdomsperiod var det bara en sak som cirkulerade i mitt huvud. "Om ett fattigt barn hade fått min sjukdom - hadde denne dött". Livet är så förbannat orättvist. Här i Sverige är sjukvård gratis och att dö av uttorkning är i princip omöjligt. Men i Ghana dör barn varje dag av så simpla grejer. Jag vet att det är lätt att glömma bort, men vi har det så oförskämt bra här i Sverige. Vilket vi bör uppskatta. FÖR JA. Livet är orättvist. Jag menar inte orättvist som i att dina vänner är smalare än dig, eller att dem har mer pengar än dig. Jag menar orättvisa som att folk i fattiga länder dör av svält och uttorkning. Eller att barn med någon form av utvecklingstörning dödas, eftersom "dem har en ond ande i sig". Åh, jag blir så otroligt ledsen när jag skriver om detta:(.... Vad ska vi hitta på för att göra världen till en bättre plats?



JAG ÅTERVÄNDER TILL GHANA

 
Fem minuter på barnhemmet i Ghana var allting som behövdes. Fem minuter och jag var fast. 
Halva mitt hjärta placerades direkt på shalom Orphanage och jag förstod att det skulle stanna kvar där för en lång tid framöver. Det blev så mycket kärlek, lycka och glädje på en och samma gång. Av någon konstig anledning älskar jag alla barnen som det vore mina egna. Jag tänker på dem varje dag och hoppas för allt i världen att de mår bra. Vissa dagar gör det nästan ont i hjärtat, jag skulle göra allt för att åka ner till dem!

Och vill ni veta vad det bästa är?

Nu är åter-resan planerad. I vinter, eller i början på nästa år kommer jag återvända till Ghana (fjärilar i magen). Jag ska dessutom kämpa i höst, för att samla ihop lite pengar till dem godhjärtade barnen - som verkligen är i behov av det. Men mer om det projektet senare... Sedan hoppas jag att ni (via bloggen) vill följa med på min lilla resa, det skulle vara fantastiskt! :)



det är kärlek




Smile - Why - because you can.


 



Att arbeta på sjukhus


Då jag är färdigutbildad sjuksköterska så ska jag jobba på sjukhus i Afrika i perioder. Kanske en månad varje år? Eller kanske till och med arbeta med Unicef? Det hade varit helt otroligt. En dröm. Att kunna bidra med någonting åt folk som verkligen behöver det. Självklart skulle det vara psykist mord att jobba med sjuka barn i Afrika, men samtidigt alldeles fantastiskt när man ser barnen ta tillbaka livsglädjen igen. Åh, detta måste jag spinna vidare på! 

Tänk att jobba som skolsköterska 11 månader varje år
Och sedan på ett sjukhus för barn i Afrika en månad. 
Vilket drömliv! 
Har bara fyra års utbildning framför mig. Och några arbetsår för att få lite erfarenhet och kött på benen!
 



En sällsynt fågel

När jag säger BARN I GHANA tänker du troligtvis på glada och spralliga barn, med en enorm taktkänsla. Så var det också, till stor del. Barnen drog oftast i mina armar, ville att jag skulle titta när dem hoppade hopprep eller dansade. Alla ville ha uppmärksamhet och gjorde allt för att få den. Men killen ni ser på bilden var motsatsen för hur "barn i Ghana ska vara". Han var nämligen oerhört blyg och tystlåten. Han hade väldigt svårt att lita på folk och stod därför oftast några meter ifrån oss andra, Jag såg sogren i pojkens ögon och försökte därför få med honom i gänget. Ibland kunde jag bara springa fram och sno en kram och då började ha alltid att le lite i smyg. Insåg även snabbt att han älskade kameran, så ibland plockade jag fram kameran och fotade minneskortet fullt - bara för att även denna pojke skulle få bli sedd. 
 
 
Jag minns en varm eftermiddag sista veckan i Ghana. Jag hade en alldeles för varm grå kjol på mig och ett tight svart linne upptill, Håret var i vanlig ordning uppsatt i en hög svans. Jag minns hur jag stod där mitt på gården och kollade ut över barnhemmet. Hur Agnes satt på sin låga pall och ordnade för kvällens middag, hur några av barnen hade ställt upp för fotboll och Joseph gick runt på gården och ja.. vad han gjorde vet jag inte riktigt.. Kollade även ut över skogen och tänkte på hur många farliga djur det måste gömma sig där inne. Mitt under mina funderingar kände jag hur en liten hand tog tag i min. Jag kollade ner och såg den blyga pojken stå där, mitt hjärta blev alldeles varmt och tårarna var nära att bilda vattenfall. Den lilla pojken kollade rakt fram på det jag tidigare vilat mina ögon på, men han log. Där stod jag alltså i Ghana och världens mest blyga pojke hade bestämt sig för att lita på mig. Det är ett ögonblick i livet som jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer att glömma bort. Pojken på bilden är en sällsynt liten fågel, som jag kommer bära med i mitt minne för alltid!



Ett leende

 
 
Ett leende sker i ett ögonblick, men minnet av det kan finnas kvar i en livstid. 
Glöm inte bort att le! 



Mitt fadderbarn

Det är med stolthet jag berättar att Cephas (som ni ser på bilden) är mitt fadderbarn. Det har han varit i tre års tid nu och jag hoppas det får förbli så tills han är vuxen. Jag vet att Cephas kommer lyckas fantastiskt i framtiden, minns hur engagerad och duktig han var redan då jag träffade honom. Glädjen då han kom springades för att berätta om sina läxor går inte att beskriva. Dessutom har han det charmigaste leendet på hela jordklotet... Det är egentligen sjukt att man kan känna SÅ MYCKET KÄRLEK till sitt fadderbarn, som jag faktiskt gör? Världens finaste lille grabb, big love! 


Bild: Moses hade just sprungit skrattandes förbi och skvittrar vatten på mig, så Cephas lilla skrivblock också blev lite blött haha, alltså snacka om att alla barnen på shalom orphanage har en familjekänsla. Alla är verkligen syskon med alla:) Oooooj  vad en våg av saknad just sköljer över mig. Om man bara haft råd att åka! 



Ett samtal från Ghana.


Bara genom att se +22 nummer på displayen får hjärtat att frysa till is. För det betyder att någon från Ghana ringer. Redan när jag hör "hello" ur luren börjar jag le samtidigt som jag måste torka tårarna som faller en efter en nerför kinden. Det är lycka och längtan som krockar. Under samtalets gång förstår jag knappt vad dem säger, eftersom engelskan är lika dålig som min, men vi kan ändå prata på i evigheter. Ibland kan jag fråga hur vädret är, men få svar på vad dem ätit till lunch, haha! Men det spelar inte så stor roll vad vi pratar om, bara jag får höra de glada och förväntansfulla rösterna. Det gör mig lycklig. Och tänk att dem faktiskt minns lilla mig (och ringer). Det känns så stort, för människorna jag lärde känna nere i Ghana är mina Idoler & jag bryr mig så, så mycket om dem.

Ikväll fick jag ett samtal. Vi hann bara säga "hello" fem gånger åt varandra innan det bröts. Men ändå började tårarna rinna. Det är så mycket känslor på en och samma gång. Nog för att jag är en relativt stark människa i många sammanhang - så känner jag mig minst i världen nu. Jag vill hjälpa er i Ghana med allt jag kan, men jag kan fan inte så mycket. Det enda jag vet är att jag faktiskt älskar er. Allihopa. Och. Jag kommer alltid göra det.



Återblick från Ghana.

 



Jag tänker på er jämt. Jag vill att ni ska vara med.

 
När jag bakar en god kaka. Om jag ser roliga leksaker eller kläder. Varje gång jag äter en god middag eller ser en rolig disney-film. När jag ser små barn gå tryggt hand i hand med sina föräldrar. Fredagskvällarna med chips och godis. Jag tänker jämt på er. Jag vill att ni ska vara med.  Jag vill hålla er i handen och berätta för er hur fantastiska ni är. Jag vill räkna era hopp med hopprep tusen gånger om. Jag vill bjuda er på godis och kakor. Vill sjunga trollmor och säga "good night see you tomorrow my friend". 

När jag åkte ner till Ghana 2011 tog jag med mig EN tvål-flaska med Shrek på framsidan. Alla barnen blev helt faschinerade. De tyckte att den luktade gott och skummade roligt. Alla barnen längtade till morgonduschen, så de fick använda detta häftiga skum med ett roligt troll på. Alla barnen delade på en flaska. Den räckte i tre dagar. Sedan var den slut. Nästa gång jag kommer ner till ghana, ska jag ta med mig massor av tvål, svenskt godis, leksaker och.. jag.. jag.. JAG SAKNAR ER! 



Den 4 september 2011

 
 
4 september 2011 åkte jag iväg till Ghana. Datumet kommer förbli speciellt!

"Väl framme på flygplatsen var det en tårfylld mamma jag kramade farväl. Jag såg en oro i hennes ögon som hon försökte dölja med ett leende. Själv var jag inte ett dugg orolig eller nervös, trots att jag skulle befinna mig på andra sidan jordklotet senare under samma dag. Jag var helt ovetandes om vad som skulle komma skall. När jag med-mig-själv som sällskap hoppade på flyget till Stockholm, gjorde jag det med ett leende. En timma senare var jag framme vid Sveriges huvudpunkt och blev uppringd av Jessika Hagenvald. Tjejen jag aldrig träffat, men via datorn, skaffat som resekompis. Hon och jag skulle bo på samma ställe, där borta, på andra sidan jordklotet. Första mötet med min framtida andra halva blev toppen. Hon var väldigt spontan och framåt, vilket jag kan behöva eftersom jag är ganska blyg av mig. Vi checkade in och satte oss för att vänta på planet. Planet som skulle föra oss till vår stora dröm. Drömmen om att hjälpa, påverka och göra skillnad. Drömmen om glädje, skillnader och olikheter. Drömmen jag haft som liten flicka. Drömmen om Ghana.

På flygplanet mot Ghana mötte vi även fem andra blekfisar som också skulle volontära i Ghana. Alla från södra Sverige. Alla hade lika roligt åt min dialekt. Att jag sa börs istället för plånbok och farit istället för åkt. Haha, ja. Dessa sex personer och jag var lika glada och nervösa över hela den kommande resan. Eller ja. Alla förutom jag då. För jag hade fortfarande inte förstått att jag satt på ett stort flygplan mot Ghana. Jag hade fortfarande inte förstått ett skit. Jag bara log, kände lycka och flöt med strömmen liksom.

När vi började närma oss Ghana gick flygvärdinnorna runt i planet och sprayade en äcklig lukt runt hela gångarna. ”Tänk om det finns folk som är allergiska, värt å parfymera flyget NU?” Sa jag lite oroligt och kollade mig omkring. Astmaattacker? Andningsbesvär? Jag såg inget sådant. Sedan började det brusa i högtalarna. Det var piloten med en kraxig engelska som försökte säga att sprayen var ett MYGG spray, så att inga blodsugare skulle smita in i planet. Allt för att minska Malaria smittan… När jag hörde det så knöt sig min mage. Då började jag förstå att jag snart var på plats. Helt otroligt egentligen. GHANA. JAG. OM BARA 10 MINUTER. JAG ÄR INTE REDO. HJÄLP!

Det var kväll i Ghana när vi landade. Kolsvart men varmt ute. Ni vet känslan när man kliver av ett flygplan? Den kvava luften som omringar en, den speciella doften som söker sig in i näsan och lyckan som infinner sig i kroppen. Precis så var det i Ghana också. När jag hoppade av flyget stannade jag till i natten för att dra ett djupt andetag av luften jag bara älskar.  

Det var bara en snabbsväng vi fick njuta av utlandsluften, innan vi skulle in på flygplatsen i Ghana. Visum skulle visas, foton skulle tas, pass skulle stämplas, väskor skulle hittas. Därefter gick vi någon som kan liknas med den röda mattan. På både höger och vänster sida stod det fullt med folk som skrek och skrattade. Och där i mitten gick vi. Nervösa. Vita och uttittade. Jag kollade åt höger och åt vänster. Längst bak såg jag en ganska kraftig och lycklig man som höll i en skylt med vårt namn på. Jag slet i mina volontärkompisar och pekade på den glada Ghananen. Vi vek av och fick en stoooor kram av mannen som presenterade sig vid namn Seth. Han visade oss sedan ut till bilen. Än en gång fick jag känna på den underbara utlandsluften. Jag log. Igen. Därefter hoppade vi in i en bil som tydligen skulle föra oss till ett hotell, där vi skulle sova första natten….

… Att åka bil genom Accra den natten var helt fantastiskt. Det var som att kolla rakt in i en TV-ruta. Vi såg vackra kvinnor som bar ALLTING på huvudet, barn som sprang runt och lekte. Försäljare som ville bli av med allt möjligt, ännu mer barn som skrattade och vinkade åt oss, ovanliga djur vid vägkanten, folk som lagade mat och väldigt guppiga vägar. Helt (ursäkta ordvalet) jävla otroligt häftigt! Trots att vi var så många volontärer i bilen, som hade så mycket att prata om, så satt vi där, helt tysta, helt fascinerade och bara fångade alla intryck. Så underbart. Så fruktansvärt jävla, jävla underbart" 


Ungefär så såg min första timma i Ghana ut. Den kommer jag aldrig att glömma bort <3



Att starta dagen med detta

 



Råkade fastna i dessa bilder idag igen. Vill tillbaka. Ska tillbaka.

 
Världens finaste guldklimpar. Om ni bara visste hur fantastiska ni är!



Ghana 2011


Dethär är en av mina favoriter från min volontär resa. Det knyter sig alltid i magen när jag ser på bilden. Miljoner känslor på en och samma gång. Världens finaste barn. 
 



där var jag stolt, riktigt stolt.

 



När mörkret övertar solljuset och lampor bara är en fantasi

Jag drömde om Ghana inatt - igen. Om hur mörkret börjat omringa oss från alla håll och natten bara var ett stenkast bort. Denna tid på dygnet var min absoluta favorit tid under min volontärvistelse. Barnen slutade leka med diverse grejer, eftersom mörkret övertog solljuset och lampor bara är en fantasi på Shalom Orphanage. Jag satt oftast på trappan utanför barnhemmet när mörkret smög sig på. Inte långt senare hade Moses och Beibei krypit upp i mitt knä och resten av barnen satt sig i en tät ring runt om. Två barn hängde även på mina axlar - alla barn sökte och behövde samma sak - och det var något så simpelt som närhet. 

När vi satt där hörde vi hur myggorna surrade samtidigt som det knakade å brakade ute i skogen. Vi hade alltid en stjärnklar himmel som tittade ner på oss och månen agerade natt lampa. Allt var så fridfullt och lugnt. Mitt i tystnaden brukade barnen säga "sing madame, sing". Jag brukade fråga vad de ville höra och oftast var det samma svar "Puff, puff, puff". De ville alltså höra Trollmor. Vi kunde sitta och sjunga låten femtio gånger under en kväll och varje gång stärkde barnen och sjöng med i "aj aj aj aj puff" delen. Mitt i detta lugn brukade barnen somna- en efter en. Troligtvis kände de både trygghet och lugn. Precis som alla barn behöver känna ibland. När klockan närmade sig 19.00 kom ofta Joseph med sitt varma skratt och en ficklampa. "You have to sleep now" log han åt barnen. Alla barn fick varsin godnattkram innan de smög in till barnhemmet för att lägga sig på de tunna madrasserna och hoppas somna utan några myggor i närheten.... När allt detta var klart smög jag och Jessika tillbaka till vårt volontärrum igen, med röster hesa som tusan efter allt sjungande. Vi satte oss ofta ute en stund till och pratade om allt möjligt samtidigt som det brukade komma folk i alla olika åldrar för att dela lite tankar. Det var helt fantastiskt! 
 
Så fantastiskt. Så underbart.



Tidigare inlägg