Jag drömde om Ghana inatt - igen. Om hur mörkret börjat omringa oss från alla håll och natten bara var ett stenkast bort. Denna tid på dygnet var min absoluta favorit tid under min volontärvistelse. Barnen slutade leka med diverse grejer, eftersom mörkret övertog solljuset och lampor bara är en fantasi på Shalom Orphanage. Jag satt oftast på trappan utanför barnhemmet när mörkret smög sig på. Inte långt senare hade Moses och Beibei krypit upp i mitt knä och resten av barnen satt sig i en tät ring runt om. Två barn hängde även på mina axlar - alla barn sökte och behövde samma sak - och det var något så simpelt som närhet. 

När vi satt där hörde vi hur myggorna surrade samtidigt som det knakade å brakade ute i skogen. Vi hade alltid en stjärnklar himmel som tittade ner på oss och månen agerade natt lampa. Allt var så fridfullt och lugnt. Mitt i tystnaden brukade barnen säga "sing madame, sing". Jag brukade fråga vad de ville höra och oftast var det samma svar "Puff, puff, puff". De ville alltså höra Trollmor. Vi kunde sitta och sjunga låten femtio gånger under en kväll och varje gång stärkde barnen och sjöng med i "aj aj aj aj puff" delen. Mitt i detta lugn brukade barnen somna- en efter en. Troligtvis kände de både trygghet och lugn. Precis som alla barn behöver känna ibland. När klockan närmade sig 19.00 kom ofta Joseph med sitt varma skratt och en ficklampa. "You have to sleep now" log han åt barnen. Alla barn fick varsin godnattkram innan de smög in till barnhemmet för att lägga sig på de tunna madrasserna och hoppas somna utan några myggor i närheten.... När allt detta var klart smög jag och Jessika tillbaka till vårt volontärrum igen, med röster hesa som tusan efter allt sjungande. Vi satte oss ofta ute en stund till och pratade om allt möjligt samtidigt som det brukade komma folk i alla olika åldrar för att dela lite tankar. Det var helt fantastiskt! 

 

Så fantastiskt. Så underbart.