När jag säger BARN I GHANA tänker du troligtvis på glada och spralliga barn, med en enorm taktkänsla. Så var det också, till stor del. Barnen drog oftast i mina armar, ville att jag skulle titta när dem hoppade hopprep eller dansade. Alla ville ha uppmärksamhet och gjorde allt för att få den. Men killen ni ser på bilden var motsatsen för hur "barn i Ghana ska vara". Han var nämligen oerhört blyg och tystlåten. Han hade väldigt svårt att lita på folk och stod därför oftast några meter ifrån oss andra, Jag såg sogren i pojkens ögon och försökte därför få med honom i gänget. Ibland kunde jag bara springa fram och sno en kram och då började ha alltid att le lite i smyg. Insåg även snabbt att han älskade kameran, så ibland plockade jag fram kameran och fotade minneskortet fullt - bara för att även denna pojke skulle få bli sedd. 
Jag minns en varm eftermiddag sista veckan i Ghana. Jag hade en alldeles för varm grå kjol på mig och ett tight svart linne upptill, Håret var i vanlig ordning uppsatt i en hög svans. Jag minns hur jag stod där mitt på gården och kollade ut över barnhemmet. Hur Agnes satt på sin låga pall och ordnade för kvällens middag, hur några av barnen hade ställt upp för fotboll och Joseph gick runt på gården och ja.. vad han gjorde vet jag inte riktigt.. Kollade även ut över skogen och tänkte på hur många farliga djur det måste gömma sig där inne. Mitt under mina funderingar kände jag hur en liten hand tog tag i min. Jag kollade ner och såg den blyga pojken stå där, mitt hjärta blev alldeles varmt och tårarna var nära att bilda vattenfall. Den lilla pojken kollade rakt fram på det jag tidigare vilat mina ögon på, men han log. Där stod jag alltså i Ghana och världens mest blyga pojke hade bestämt sig för att lita på mig. Det är ett ögonblick i livet som jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer att glömma bort. Pojken på bilden är en sällsynt liten fågel, som jag kommer bära med i mitt minne för alltid!