Det är extremt sällan jag kollar bak på det förflutna. Men idag hamnade jag i "recovery" dokumentet som finns på min dator. Tårarna rann när jag läste alla texter och såg alla bilder. Jag blir så jävla livrädd. Hur kunde en liten flicka göra så mycket ont mot sig själv? Svälta kroppen så hårt att blodproverna blev #)=!" åt helvete. Hur kunde en liten flicka vägra dricka vatten framför sin mammas ögon. Livrädd  beskriver en ätstörning riktigt bra. För det var känslan man hade varje sekund. Livrädd och uppgiven.

Jag tycker så synd om den lilla flickan. För hon var så rädd, så fruktansvärt livrädd. När jag läser alla texter från då, kryper sig den livrädda känslan tillbaka. Den livrädda känslan blandat med osäkerhet och uppgivhet. Vet ni? Idag är jag frisk och stark. Men att vara stark handlar inte om att vara stenhård. För hur stark man än är, blir man ibland den lilla flickan igen. Och det är okej. Då behöver man någon som håller fast en i en varm kram och säger "Det är lugnt, du kommer aldrig någonsin mer att må sådär". Det är så viktigt att de finns folk i ens omgivning, som tycker om en för precis den man är. Som alltid vill finnas där och som aldrig sviker. Oavsett hur man mår!

Till alla er som lever i en ätstörning just nu. Det är inte erat fel att ni är sjuka, vissa bara drabbas liksom. Men jag vet hur det känns, jag vet hur man mår. Det är förjävligt. Varje sekund är förjävlig. Snälla. För eran egen skull och för alla i din omgivning - sök hjälp och börja resan. För ett liv som sjuk är inget liv alls. Det är först när man är frisk som livet börjar. Och jag looooovar. Livet kan bli riktigt fantastiskt igen!

#EttMinneblott