När jag är ute och springer så gruvar jag mig alltid för uppförsbackarna som väntar bakom många hörn. Eftersom jag vet att backarna är jävliga, så brukar jag alltid springa i ett lugnare tempo några minuter innan branten, för att ta igen andningen - sedan spurtar jag upp till toppen. Ibland måste jag även stanna där uppe bara för att ta tillbaka andetagen igen. Jag hatar uppförsbackarna på joggingrundorna, men innerst inne så vet jag att det är just dem som gör mig starkare. 


Detta bör finnas i åtanke under tuffa perioder. Om livet känns tungt, så befinner vi oss givetvis i en uppförsbacke. & beroende på hur tränade vi är - desto snabbare kommer vi att nå toppen. Nu pratar jag givetvis inte om tränad som i kondition, utan tränad som i mentalt tränad. Och vad var det vi sa? Juste, efter varje uppförsbacke så blir vi starkare. Så desto mer uppförsbackar vi genomlider - desto starkare blir vi - och desto snabbare tar vi oss förbi nästa motgång. Efter varje uppförsbacke så kommer en topp där får vi stanna och vila en stund, innan en nedförsbacke syns där borta i gläntan. Ge inte upp, du är mycket starkare än du själv tror!