"I morgon vet vi om hon överlever" fick vi höra en läkare säga för exakt ett år sedan idag.

Det var min friska mormor som hade ramlat ihop. Jag kommer aldrig glömma paniken jag befann mig i för ett år sedan. För att inte tala om sorgen "hur ska jag överleva utan min mormor ?". Det var fruktansvärt. Det går inte beskriva med ord hur förstörd man kände sig. Hon som var frisk ena sekunden och blev väldigt sjuk i nästa. Den natten sov ingen någonting. Dagen efter det tog jag mamma och min moster flyget ner till Skåne (där hon bor). För att höra läkarens uttalande och för att hålla mormor i handen.  

 

Den 19 november för ett år sedan dog min mormor. Och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på henne. Min vackra, fina och förstående mormor. Jag förstår fortfarande inte hur jag ska överleva utan mormor. Hon har alltid varit och kommer alltid vara en av de bästa människorna jag vet om. Fy vad en del saker kan göra ont. Vet ni var det värsta är? Jo, att hur mycket man än vill att allting ska bli som vanligt och att hon ska komma tillbaka - så kommer hon aldrig att göra det. Men jag har tur. Tur som får bära världens vackraste skyddsängel på min axel!